queenstown, bungy & swing.
Är precis hemkommen från en fantastisk fotbollsmorgon, Utd spelade brallorna av Arsenal. Jag gillar det! Kunde inte fått en bättre start på dagen faktiskt!
Nuså, innan jag delger Er mina erfarenheter/upplevelser/skräckbilder från bungy och swing tänkte jag kort återge dagen innan, närmare bestämt eftermiddagen innan extremaktiviteterna. Det föll ju sig så att vädret inte alls ville schteka på oss. NZ bjöd istället på regn, snålblåst och evigt mörker kändes det som. Jag, min brunbrända bringa och Micke var inte helt nöjda med den situationen. För det första kändes det som om varje sekund gjorde mig blekare och för det andra, med aussieväder i bakfickan, hade jag inte direkt packat väskan för vintertider. Ett par jeans, ett par mjukisbyxor, två hoodeys, två tunna långärmade tröjor, några t-shirts, tre par shorts och mössa fick duga som påbylsning under vistelsen tänkte jag. Om jag inte missminner mig så påpekade jag för några dagar sen att det var lite småkyligt i bilen under nätterna. Natten i Dunedin var riktigt svinkall, dels beroende på vädret men dels även pga. klumpig parkering. Efter att ha sovit i mjukisar första natten (inte direkt bekvämt att sova i jeans tänkte jag) åkte jeansen på inför den andra. De tröjor som jag räknade upp satt även dom på kroppen i fortsättningen. Trots detta frös jag som en tok.
Framme I Queenstown
Nu var det kallt på riktigt och väderrapporter skvallrade om minusgrader under natten- tack för kaffet sa jag! Eftermiddagen spenderades i olika affärer för att hitta billiga varma kläder, täcken, filtar och dylikt som skulle hjälpa oss att överleva helvetesnatten. Borde kanske påpeka att vi först satte oss på ett café och drack kaffe i två timmar för att värma oss lite, det var så sjukt kallt! Brrr.
Timmar senare hade vi införskaffat underställ, vantar, mössa till Micke (jag åker ingenstans utan min :D.) och var redo för en natt med minusgrader tänkte vi. Ytterligare en timme gick och vi bestämde oss för att skippa den sedvanliga måltiden (bild och beskrivning kommer senare i inlägget) för att istället äta indiskt. Ni som känner mig väl vet att jag ibland kan vara aningen känslig mot stark mat. Tro det eller ej, den här gången brydde jag mig inte ett dugg i hopp om att få svettas lite istället för att frysa. Väl inne på resturangen parkerade vi rumporna vid det enda bordet som faktiskt hade infravärme inomhus, såja!! Tro inte för ögonblicket att detta fick mig att ta av mössa eller vantar förrän maten kom!! Maten var stark, men i det här fallet till belåtenhet. Mätta och varma gick vi ut i kylen med inställningen att den här natten kirrar vi lätt!! Moahahahahaha sa kylan och blåsten som träffade oss i ansiktet utanför resturangdörren. Föreställ er en fullständigt överrumpling av kyla och blåst och samtidigt i bakhuvet bli påmind om att du ska sova i en trött Nissan Sunny....kaxig!? Det var inte vi kan jag säga utan sa så här:
- Hejdå bilen!
- Hej hostel!
Natten spenderades mao. på hostel, kan ha varit resans bästa beslut. Efter en lång varm dusch var det riktigt fint att lägga sig i en säng och somna in medveten om att jag skulle vakna upp i ett tokvarmt rum med smärre inslag bakfylla och fis. Några engelska roomies skulle nämligen ut å härja på kvällen, vi skulle upp med tuppen och bungyjumpa!
07.00 ringer klockan och nu är det dags. Borsta gaddarna, packa ihop sakerna and of we go. Är väl på tiden att också bjuda på lite pics tror jag, har babblat för mkt igen.
Här är den sedvanliga måltiden bestående av tonfisk, tomat, nötter, russin, morot samt mer tomat och tonfisk. Smaksatt med den klassiska bbq såsen (btw. henke och mackans älsklingssås) och den berömda sweet-chili såsen.
Nu bungy & Swing
Nevis river.
Plattformen där hoppet ska äga rum.
Plattformen.
- Det är ändå rätt högt det här Micke! (Jag samlar mod).
Samlat modet.
Micke har även han samlat på sig mod.
Inte långt kvar nu.
Gaulp!
UHHH!
Micke fick äran att hoppas först.
Känns ganska bra trots allt, det är ju bara 134 meter!
Nu är det nära på riktigt.
Lite kissnödig...
Bara att släppa det....3,2,1 go!
Nånstans mellan 0.3 och 2 sekunder hörs
AHHHHHHHHHHHHH...en helt galen känsla!
Sjukt nöjd!
Med adrenalinet pumpandes i ådrorna frågor en av gubbarna om vi vill köra Swingen för en billig penning. Micke frågar rakt på sak vad en billig penning är!? 55 bucks per skaft säger han. Vi sa:
- Vad tror du själv?
För 55 $ gick vi på säljknepet och körde Swing direkt efteråt, så uppe i varv som vi nu var glömde vi tyvärr att fotografera...äckligt dåligt och korkat gjort. Men men...
Där ute var det iaf.
Det här med bungy måste sägas är en härligt läskig känsla. Det tog mig ca två sekunder in i själva hoppet för att ens fatta vad jag pysslade med och dom kom även skriket som ett mail i inboxen. Det gick bara inte att stoppa. Min tanke var att försöka agera cool och inte ge ifrån mig så mycket som ett pip....hahahaha. Det fick jag äta upp när jag såg älven bli större och större och stenen till vänster komma otäckt nära. Jag skrek som bara den!
Hur som helst en upplevelse som rekomenderas varmt för den som vågar!
Bjuder på några äldre videoklipp från det vi gjorde som avslutning. Nästa anhalt för oss var Fox Glaciar och skydive. Just det här stället ska vara betraktat som ett av världens absolut bästa ställen att hoppa fallskärm ifrån. Det är mao. vad nästa inlägg kommer att bjuda på.
Bungy
Swing
Klart vi gjorde den upp och ned och huvudena vända mot plattformen, var utan tvekan värst enligt dem!!
hej hoj
dag 3.
Kikade i kalendern under morgonens frukost och såg till min vilda förskräckelse att det bara är 23 dagar kvar på min vistelse i AU...vart tog den terminen vägen!?? Det är ju helt sjukt vad tiden går fort. Att man blir lika förvånad över detta varje år är ju också för visso ett mysterium i sig. Jaja..tur att schteken nåt svedala iaf annars hade jag blivit deprimerad på riktigt.
Det här inlägget kommer också bli lite annorlunda då det kommer att innehålla tre skilda delar:
Del 1. Innehåller en refklektion (läs Olof spyr galla över tidskillnaden) över för och nackdelar mellan att ligga, för tillfället 8 timmar före.
Del 2. Innehåller en kort uppdatering från Manly, James st. och vad som händer här.
Del 3. Innehåller som rubriken skvallrar om dag 3 från kiwiland.
Del 1
Det här med tidsskillnad har ju sina för- och nackdelar. I skrivande stund kan jag då bara rada upp nackdelar. Okej en fördel (förutsatt att man kommer ihåg det, facebook ger hjälpande hand får tilläggas) är ju naturligtvis att jag med all rätt kan gratta "i förskott". Det får ju sägas vara ett privilegi få förunnat lr?? Hoppas Ni inte sitter där hemma, bittra och allmänt griniga och vänder detta till något negativt nu. Det klarar jag bra själv! haha..
Skämt å sido, vad jag vill komma fram till är att denna tidskillnad drabbat mig ordentligt och framför allt just denna vecka med Champions league och allt. Det är ju nämligen så här att jag läser på distans hemma från Sverige under min vistelse här. Morgonseminarier i sverige har då passat mig som handen i handsken då detta innebär kvällstid för mig. Nu däremot gick min hittills härliga tur rent utsagt och h-vete. Läraren tyckte att med tanke på att vi inte vara så många i seminariegruppen så är det behändigare om vi kör seminarier på kvällstid. Trots påtryckningar och väl valda ord i mail från flera (framför allt mig) valde den '¨*^'^^* att förlägga seminarietiden till tisdagar kl 18.00. För mig innebär detta i dagsläget 02.00 på natten. Seminarierna varar 1.5 timme och just denna afton/natt/morgon, kalla det vad ni vill, är det ju även semifinaler i CL vilka för mig börjar sändas 04.30...inte helt nöjd med detta.
Hahaha nu när jag själv läser det här är det ju inte så farligt egentligen...bara att kliva upp :D Började skriva innan mellanmålet (läs trött, grinig och allmänt bitter). Tänk vad lite fruktsallad och keso kan göra! Nu å andra sidan verkar det nog som jag är aningen schizofren, får la bju på de! Över till James st.
Del 2
Jag har nu varit hemma i nästan två veckor sen NZ-trippen. Det måste sägas att det är härligt att vara hemma, trots att det är en del plugg som behöver stökas undan just nu. Så vad görs? Egentligen så händer inget nytt...vi är ganska tråkiga i vanlig ordning och återigen kommit in i en Manly(g) vardag. Jag tänkte dock bjuda på ett par pics från några morgonprommisar som inte går av för hackor. Vissa av bilderna är tagna ganska tidigt på morgonen där både jag å Hank är trötta, frusna och sjukt hungriga...se själva hur det kan gå när guttar är ute på tur.
Uppe med tuppen- va tror ni själv!?
"Det är så vackert att det nästan gör ont". (Vart kommer citatet ifrån?)
Att det här simmar stora bestar som vill äta upp oss glada surfare är för mig obegripligt! Pratade för övrigt med kompis som bor på Bondi beach och hajalarmet har gått, inte mindre än 15 ggr under sommaren där. Jo ja tackar, nån som vill köpa en "mini mal" och wetsuit för en billigare peng ;)??
Bild tagen från Shelly beach, rakt över Manly beach.
Fin vy över Manly beach från vår sedvanliga morgonprommis...rätt okej faktiskt!
Från en "berömd" utkiksplats.
Nu började vi få gråa hår...let´s play!
Såja!!
Leka lite krig på morgonkvisten är ju alltid kul, vi fann några gamla bunkrar och gun pits och var då inte sena att bjuda till. "Försvara Manly, död eller levande".
Vårt fort.
Henke tar sikte.
Olof håller utkik.
Henke har slut på ammunition.
Olof på väg för att hämta mer ammunition.
Henke har fått ny ammunition.
Att hitta genvägar eller att skapa nya vägar är A och O.
VI VANN!
Chillar lite vid stupet.
Uhh...rätt långt ner! Om ni ser det svarta strecket där nere så är det gubben som fiskar vår lunch :D.
Här kommer lunchen.
Så kan det se ut. Nu över till NZ.
Del 3.
Då hoppar vi till NZ igen. Efter raften hoppades vi på snabba nya äventyr och styrde kosan söderut med första anhalt vid staden Dunedin. Just den här biten av resan är inte så fantastisk och äventyrlig utan får mer ses som en anhalt på väg mot vad som komma skall, dvs. bungy, swing och skydive.
Dunedin anlände vi till sent på kvällen och gjorde inte mer än att parkera bilen på en parkering intill en sjö för att få några timmars sömn. Att parkera en bil vid en sjö är inte överdrivet smart kan jag säga när den också används som sovrum. NZ kan så här års vara lite blåsigt och halvkallt vilket vi var väl medvetna om och det kan ju då tyckas rimligt och tom. självklart att parkera bilen i lä i den mån det går för att slippa onödig blåst under natten. Reptilhjärnor som vi tydligen för tidpunkten hade gjorde vi precis raka motsatsen, å dra mig baklänges vad kallt det blev under natten. Tror jag vaknade varje timme och startade motorn för att slå på full värme. Sjukt dåligt gjort!
Jaja, nog om det. Förutom härliga landskap, stränder vilka eventuellt kunde bjuda på sälar, sjölejon och andra trevligheter erbjöd Dunedin, enligt vår trogne guide "ensamma planeten", i princip endast gott kaffe. Att Dunedin även skulle vara en bra studentstad med mycket fest såg vi inte röken av och struntade i då vädret var riktigt trist. Med detta i bagaget bestämde vi oss att för styra kosan mot Queenstown. Detta efter att vi nästan blåst bort på väg ner mot ovan nämnda sevärdheter.
Micke på väg ner mot sjöljeonen. Vi vände efter 30 m då det ösregnade och haglade på samma gång. Lägg därtill orkanstyrka i vindarna så förstår ni vad menar!
Fortfarande härliga landskap!
Uj vad trist väder det var i Dunedin.
Hej då Dunedin, hej Queenstown.
Just ja, vi stannade till på ett café för ett snabbt samtal till vår vän AJ. Bungy från 134 m bokat!
fortsättning följer...
ciao.
R.R.R.
Morn morn.
Solen börjar så smått dyka upp här i Manly igen efter en tids ösregn, snålblåst och grådask som skulle få Ronja och Birk i rövarskogen att isa av fasa! Idag flyger Micke till Brisbane en sväng för att på lördag flyga åter till Sverige. han ahr varit i aussie i drygt tio månader och ser fram emot svensk mark, kära återseenden och sommar (!?).
Det här inlägget kommer se aningen annorlunda ut, jag ska prova något nytt! Troligtvis har väl redan hela sveriges bloggare redan gjort det här, men men. Vi är ju inte direkt några vanliga bloggare. Hur som helst hela inlägget kommer bestå av en bildserie från raftingen endast innehållande kommentare. det är mao. fritt för gemene man att tolka och fantisera! Tre båtar med olika motton och förhoppningar inför raften:
Båt 1. "vIll absolut inte bli blöta".
Båt 2. "lite kul om det skvätter lite".
Båt 3. "Bring it".
Here we go!
R.R.R.
Okej kandskap ändå!? :D
Ändå rött nice tröja!
Jajemän!
Sån ja!
Första båten. "Vi vill inte bli blöta"
Inte riktigt som det var tänkt va båt 1?
Vi skulle ju inte bli blöta!
moahahahaha. gick sådär va!!?
kan inte sluta skratta, sjukt dåligt kapten!
Dags för den riktiga båten. "Das boot". (Klart vi sitter längst fram)
Olof=grön, micke=blå.
olala!
Såja!
Det e nice!
Enkelt!
Trodde vi skulle rafta- vart är fossen då??
KRIG: SWE-ENG. Japp, bägge engelsmännen åkte i! Vi mä för den delen.
Frusna men glada grabbar, vattnet var GANSKA kallt.
da crew.
Thanx Rangitata. Eller egentligen tack England och Holland, vilken fight och som vi härjade.
Ps. Glömde säga att vi även invaderade båt 1 och båt 2 med stora framgångar! Ds.
Huj
KIWI dag 1.
Ehm..måste nog spola tillbaka till söndag kväll, dvs. dagen när vi landade i Christchurch (en stad/by/håla (?) belägen på sydöns östra del med drygt 400 000 invånare). Väl inne i själva staden letade vi som två första klassens turister (läs gick fel tre gånger, trots adress och karta) efter vårat hostel. Frienz backpackers fann vi dock och här skulle vi tillbringa första natten i väntan på att vårt vrålåk skulle trimmas för upphämtning måndag morgon kl 10.30. Jag å Micke kände oss lite småhungriga efter resan och bestämde oss för att ta en promenad i syfte att fylla våra bukar. På vägen ner mot stadens torg möter vi en drös av suspekta människor. Hemlösa knarkare, små lortiga ungar och annat folk som vi kände att det var bäst att inte störa. Väl framme vid folkmassan på behörigt avstånd på andra sidan trottoaren ser vi att frälsningsarmén var på besök och bjöd på kvällsmat. Trots gratis mat och varm dryck kändes det fel att gå dit och snylta. Vi traskade vidare till en närbutik och besöket slutade med att vi endast införskaffat två flaskor vatten då ingen mat var till vår belåtenhet. På väg tillbaka till Frienz står där mycket riktigt frälsningsarméns buss igen, nu runt hörnet från dess tidigare placering och med betydligt mycket trevligare folk runt omkring varpå vi modigt bestämmer för att gå rakt igenom massan (läs tre äldre damer som arbetade på sjukhuset alldeles intill). Klart att dom frågar två unga grabbar om dom kan få bjuda på något att äta- vi himlade med ögonen och kikade in genom luckan för en snabb bedömning av utbudet. Det enda frälsningsarmén och deras förbaskade buss bjöd på var dem fetaste gräddbakelserna jag någonsin skådat, helt sjukt! Varken jag eller Micke var sugen på en sockerchock ala frälsningsarmen. Vi snappade åt oss en liten kaka och tackade så hemskt mycket. Precis när vi skulle gå lyckas Micke på något underligt vis se att det under disken ligger mackor. Sagt och gjort, han frågar barskt om vi inte kan få varsin smörgås och visst fick vi det!! Nöjda, glada och en smula förbluffade gick vi där ifrån. Vi funderade på hur genomtänkt det egentligen var av frälsningsarmen att servera gräddbakelsernas svar på jordens sju underverk till hemlösa klockan 22.00!? Visst fick väl säkert även dem en macka eller två, men jag menar kom igen!! Lägg pengarna på en fin måltid istället.
Jaja, ville bara berätta den lilla fadäsen innan vi kliver in på dag 1.
10.30 skulle pärlan hämtas ut och innan det han vi med mycket vill jag säga. Vi gick en två timmars promenad runt och genom staden för att skapa oss en uppfattning om vad det var för ställe vi kommit till. Utöver en fin park, en stor kyrka och lite butiker fanns där, enligt oss, inte mycket till ögongodis varför vi illa kvickt checkade ut från hostelet och hämtade upp bilen. Att hämta upp en förbokad bil kan ju för vanliga människor uppfattas som en enkel uppgift. Nu kom det sig så att vi bokade bilen kvällen innan vi åkte (oväntat, nej!) och efter att ha dealat och undersökt flertalet firmor bestämde vi oss för Go-rental. En lagom dyr variant centralt belägen i Christchurch. Sagt och gjort, väl framme vid uthyrningsfirman och inne på kontoret visade sig att det var något problem med vår bokning- vi var spårlöst försvunna i systemet. Fattades bara det!! Efter en sisådär 20 minuter ber dem Micke att logga in på hans mail och leta upp någon slags form av bokningsreferens. Fem minuter senare står en lagom skamsen Micke i skjutdörren och flinar lite. Vi hade nämligen lyckats gått till helt fel uthyrningsfirma, snacka om att vara "spårlöst försvunna i systemet". Bara att be om ursäkt för besväret och traska vidare. Kvicktänkt som min gode vän är lyckades han roffa åt sig extra internettid från firman och googla fram den nya och rätta adressen. Med nytt hopp och vind i seglen begav vi oss således mot det riktiga Go-rentals. "Gör om gör rätt". Väl framme går allt som ett smäck, vi får bil och tillbehör och rullar ut mot nya äventyr i extremsporternas mecka!
En trött, men ack så pålitlig Nissan Sunny. Centrallås, automatisk antenn och back. Vad mer behövs!?
Dagen ägnades sedan till inhandling av matvaror, diverse överlevnadsutrustning och annat smått och gott som behövs inför en fet roadtrip. Nästa anhalt Timaru, några mil eller flera mil söder om Christchurch. kommer inte riktigt ihåg och det hade inte så stor betydelse heller, var ju sämäster!
On the road.
Fikapaus och på med bordies- schtek ute ju!
Bilens steroanläggning var inte av märket B & O direkt, högtalarna fungerade när de själva behagade och antennen var inte lika schtekig ur ett mer funktionellt perspektiv. Tur var väl att vi fick låna gamla hederliga kassettband från Go-rentals (såg jag minsann inte på det första stället vi besökte..haha). När det sen också visade sig att fodralet som egentligen skulle bjuda på klassiker från 80-talet istället inehöll "The best of Cat Stevens" ja då jäklar blev det allsång i bilen. För er som umgås med mig privat och även haft den stora äran att få bevittna de sällsynta ögonblicken när min lur ringer så vet ni att "Can´t keep it in" med Cat Stevens skrålar. Da roadtrip is on!
Vidare rapport kommer framöver. Sa jag förresten att vi skulle bo i bilen nio nätter framöver!?
Peace!
Olof goes New Zealand.
Hej.
Mitt namn är Olof Tydén, kanske har ni glömt vem jag är då den här bloggen uppdateras ungefär lika ofta som tomten banker på dörren…
Jag tänkte ändra på det under min sista tid i aussieland och bjuda på ett kortare inlägg varje dag. Mjae, vid närmare eftertanke omformulerar jag mig till ”nästan varje dag”. Huvudsaken är ju ändå att det blir en bättring! De närmaste dagarna tänker jag iaf återge min resa till kiwiland.
Klart vi använde guiden en del :)
Resan påbörjades vid lunchtid söndagen den 5 april nere vid Manly wharf där farväl togs av mina bröder, bundsförvanter, vapendragare och musketörer H & M. Med 35 grader stekande sol på färjan tog det inte lång tid innan linnet flög av och jag i vanlig ordning rättade in bringan efter solens strålar. Just ja, borde nog säga att vi rättade in oss efter solens strålar. Vi är under de nästkommande inläggen jag och Micke (Michael Arvidsson för er som vet och för er som inte vet så kommer ni nu framöver bli varse om och få lära känna filuren som slog följe med mig).
Varför åker man till NZ?
Nya Zealand är extremsporternas mecka, dess natur och landskap så häpnadsväckande vackert att man förstummas gång på gång på gång. Dess landskap har säkerligen flertalet beundrat i Peter Jacksons mästerliga arbete i Sagan om Ringentrilogin och de är lika sagolikt vackra som i filmerna. Så, förutom extremsporter som bungyjump, swing, skydive, rafting och annat är det således ett måste att snöra på sig pjucksen för trekking och vildmarksliv för att beskåda lanskapen ordenligt.
Blev bortskämda med liknande vyer under mina tio dagar i NZ, inte helt tokigt.
Sen fanns det ju en liten anledning till som fick mig att lämna mitt älskade Manly, denna lilla sak kallas visum. För det kom ju sig så att ett turistvisa endast gör sig gällande i tre månader och jag tänkte, vänligen men bestämt stanna längre än så i OZ. Jag menar det är ju sommar och schtek ändå tills slutet av maj :). Så det blev liksom som lämpligt att lämna landet en sväng och komma tillbaka med nytt visum! Visum för övrigt är otroligt smidigt att få tillgång till, ett par klick på internet och fylla i sitt kära passnummer här och där så vips är det klart, tog max 45 sek för mig att bli ”granted” nytt turistvisa och gratis är det också!! Banne mig, ibland leker livet :).
Just det, blev en liten sidetour där, åter till färjan och mer precist hoppar vi direkt till incheckningen vid flygplatsen. Måste säga att jag var lite smått nervös eftersom jag skulle göra ett s.k. ”visarun”, dvs. lämna landet endast för att få ett nytt visum. Jag hade hört mig för på olika sätt och viss och fått klart för mig att detta numer är det så pass vanligt och inrotat att det inte alls är något problem eller suspekt med det hela vilket kändes mycket bra. Dock börjar ju ändå hjärtat slå fortare så fort man bemöts av något/någon som har en sådan där övermakt mot dig oavsett om du nu gjort något fel eller inte. Det är ju samma sak på landsvägen i bilen när polisen ligger bakom dig, visst blir man extra pinknödig och svettas som efter ett maratonlopp trots att man kör 5 km/h under hastighetsbegränsningen!? Inte för att jag sprungit maraton, men nog tusan svettas man efter att sprungit 4.2 mil. Jaja, jag svettades lite extra, klumpen i magen gjorde sig påmind och hjärtat bidrog med en onaturlig rytm. Väl framme blir det inte bättre när den annars så rara frun i disken ber att få gå till säkerhetsdisken för att ”extrakolla våra pass”. Nu var jag kissnödig på riktigt! Efter 20 minuter kom hon tillbaka med ett leende och jag eller micke, kommer inte ihåg vem, frågar, halvt stammandes, om det är något problem?? Det var det absolut inte och vi skulle ha en sån trevlig resa till Nya Zealand så! Vad det var som tog så lång tid och fick oss halvt skräckslagna lär vi aldrig få veta.
Wihaa, rätt mot säkerhetskontrollen bar det av i alla fall! Väl igenom på väg mot en efterlängtad kopp kaffe känner jag ett handfast tag om min axel, inte någon kärvänlig kvinna från incheckningen utan en stor bastant karl står bakom mig och frågar så vänligt som det bara går om jag kan följa med!! Vad nu då?? Den stora mannen frågar mig om jag någonsin blivit kontrollerad för explosive!? Uhh tänkte jag mindes tillbaka när man som ungdom sprang runt med thunderkings och annat i byxan på valborg och nyår…tillbaka till verkligenheten klämmer jag fram ett ynkligt, No sir. Inföst i ett rum får jag inte en ”särad ställning” mot väggen varpå mitt bagage och jag genomsöks efter explosiva ämnen. Hade jag varit lika självsäker och lättsinnad som jag vanligtvis är, dvs. på James st. i Manly, på gaygatan hemma i Uppsala, Idunvägen i Falun eller you name it så hade jag gladeligen bjudit på de ”explosiva ämnen” som vanligtvis finns, nu kändes det som att en fjärt inte riktigt hade lättat upp stämningen!
Hur som haver, efter kollen visade det sig att farbrorn var riktigt trevlig och önskade oss en glad vistelse i Nya Zealand och påminde oss om att det är värt att gå på toaletten innan bungyjump. Tack för tipset sa vi och gick mot gaten. Flygresan gick kanon och Christchurch, Nya Zealand välkomnade oss med öppna armar, i alla fall mig!! Nu var det mickes tur att bli intagen för ”extrakontroll”. Dom kikade igenom hans bagage och frågade lite underliga frågor, efter lagom mycket press och påtryckning fick även han smått svettandes äntra landet.
New Zealand, here we come!
