amanlywayoflife

Hej.

Mitt namn är Olof Tydén, kanske har ni glömt vem jag är då den här bloggen uppdateras ungefär lika ofta som tomten banker på dörren…

Jag tänkte ändra på det under min sista tid i aussieland och bjuda på ett kortare inlägg varje dag. Mjae, vid närmare eftertanke omformulerar jag mig till ”nästan varje dag”. Huvudsaken är ju ändå att det blir en bättring! De närmaste dagarna tänker jag iaf återge min resa till kiwiland.

Klart vi använde guiden en del :)

Resan påbörjades vid lunchtid söndagen den 5 april nere vid Manly wharf där farväl togs av mina bröder, bundsförvanter, vapendragare och musketörer H & M. Med 35 grader stekande sol på färjan tog det inte lång tid innan linnet flög av och jag i vanlig ordning rättade in bringan efter solens strålar. Just ja, borde nog säga att vi rättade in oss efter solens strålar. Vi är under de nästkommande inläggen jag och Micke (Michael Arvidsson för er som vet och för er som inte vet så kommer ni nu framöver bli varse om och få lära känna filuren som slog följe med mig).

Varför åker man till NZ?

Nya Zealand är extremsporternas mecka, dess natur och landskap så häpnadsväckande vackert att man förstummas gång på gång på gång. Dess landskap har säkerligen flertalet beundrat i Peter Jacksons mästerliga arbete i Sagan om Ringentrilogin och de är lika sagolikt vackra som i filmerna. Så, förutom extremsporter som bungyjump, swing, skydive, rafting och annat är det således ett måste att snöra på sig pjucksen för trekking och vildmarksliv för att beskåda lanskapen ordenligt.

Blev bortskämda med liknande vyer under mina tio dagar i NZ, inte helt tokigt.

Skulle ni hoppa?

Sen fanns det ju en liten anledning till som fick mig att lämna mitt älskade Manly, denna lilla sak kallas visum. För det kom ju sig så att ett turistvisa endast gör sig gällande i tre månader och jag tänkte, vänligen men bestämt stanna längre än så i OZ. Jag menar det är ju sommar och schtek ändå tills slutet av maj :). Så det blev liksom som lämpligt att lämna landet en sväng och komma tillbaka med nytt visum! Visum för övrigt är otroligt smidigt att få tillgång till, ett par klick på internet och fylla i sitt kära passnummer här och där så vips är det klart, tog max 45 sek för mig att bli ”granted” nytt turistvisa och gratis är det också!! Banne mig, ibland leker livet :).

Just det, blev en liten sidetour där, åter till färjan och mer precist hoppar vi direkt till incheckningen vid flygplatsen. Måste säga att jag var lite smått nervös eftersom jag skulle göra ett s.k. ”visarun”, dvs. lämna landet endast för att få ett nytt visum. Jag hade hört mig för på olika sätt och viss och fått klart för mig att detta numer är det så pass vanligt och inrotat att det inte alls är något problem eller suspekt med det hela vilket kändes mycket bra. Dock börjar ju ändå hjärtat slå fortare så fort man bemöts av något/någon som har en sådan där övermakt mot dig oavsett om du nu gjort något fel eller inte. Det är ju samma sak på landsvägen i bilen när polisen ligger bakom dig, visst blir man extra pinknödig och svettas som efter ett maratonlopp trots att man kör 5 km/h under hastighetsbegränsningen!? Inte för att jag sprungit maraton, men nog tusan svettas man efter att sprungit 4.2 mil. Jaja, jag svettades lite extra, klumpen i magen gjorde sig påmind och hjärtat bidrog med en onaturlig rytm. Väl framme blir det inte bättre när den annars så rara frun i disken ber att få gå till säkerhetsdisken för att ”extrakolla våra pass”. Nu var jag kissnödig på riktigt! Efter 20 minuter kom hon tillbaka med ett leende och jag eller micke, kommer inte ihåg vem, frågar, halvt stammandes, om det är något problem?? Det var det absolut inte och vi skulle ha en sån trevlig resa till Nya Zealand så! Vad det var som tog så lång tid och fick oss halvt skräckslagna lär vi aldrig få veta.

Wihaa, rätt mot säkerhetskontrollen bar det av i alla fall! Väl igenom på väg mot en efterlängtad kopp kaffe känner jag ett handfast tag om min axel, inte någon kärvänlig kvinna från incheckningen utan en stor bastant karl står bakom mig och frågar så vänligt som det bara går om jag kan följa med!! Vad nu då?? Den stora mannen frågar mig om jag någonsin blivit kontrollerad för explosive!? Uhh tänkte jag mindes tillbaka när man som ungdom sprang runt med thunderkings och annat i byxan på valborg och nyår…tillbaka till verkligenheten klämmer jag fram ett ynkligt, No sir. Inföst i ett rum får jag inte en ”särad ställning” mot väggen varpå mitt bagage och jag genomsöks efter explosiva ämnen. Hade jag varit lika självsäker och lättsinnad som jag vanligtvis är, dvs. på James st. i Manly, på gaygatan hemma i Uppsala, Idunvägen i Falun eller you name it så hade jag gladeligen bjudit på de ”explosiva ämnen” som vanligtvis finns, nu kändes det som att en fjärt inte riktigt hade lättat upp stämningen!

Hur som haver, efter kollen visade det sig att farbrorn var riktigt trevlig och önskade oss en glad vistelse i Nya Zealand och påminde oss om att det är värt att gå på toaletten innan bungyjump. Tack för tipset sa vi och gick mot gaten. Flygresan gick kanon och Christchurch, Nya Zealand välkomnade oss med öppna armar, i alla fall mig!! Nu var det mickes tur att bli intagen för ”extrakontroll”. Dom kikade igenom hans bagage och frågade lite underliga frågor, efter lagom mycket press och påtryckning fick även han smått svettandes äntra landet.

New Zealand, here we come!