amanlywayoflife

Tjenare!

Som vanligt är jag medveten om att jag bombar er med uppdateringar, så jag ska försöka lugna ner mig och blogga mindre.

Problemet är att det just nu inte händer så jättemycket av publiceringsvärde här nere. Ta det inte fel, vi har en grym vardag. Sol, volleyboll, poker, träning och lite skola utgör en ypperlig vardag, men utan större händelser. Jag spenderar största delen av tiden att vänta på Natalie som är på plats i Sydney om 9 dagar, och mackan spenderar största delen av tiden i väntan på att hitta motståndare till sina warcraft-games.

Eller vänta, vi har ju tamigfan fått en ny roomate. Våran nya roomie heter Serhat, och det har sedan länge varit bestämt att han skulle få en plats här på James Street. Nu har iaf inflyttningen skett, och han trivs som fisken i vattnet (hoppas och tror jag). Jag och Serhat hyrde en flyttbil en morgon och körde över alla hans stuff från Bondi hit till Manly, och sen var han en i familjen! Som tack för hjälpen fick jag två feta meals på McDonalds och en kaffe, så det var sjukt värt.

Annars så är väl största händelsen i mitt liv att en jävla mås kom och tog en hamburgare ur handen på mig. Jag satt med den 2dm från munnen och från nowhere dök han ner och högg till. Jag blev ju skiträdd och burgaren flög ut över marken. Som om inte det vore nog så kommer det ytterligare 40 måsar när det vankas bakteriefyllt asfaltsmat. Det var inte lätt att försöka se allmänt cool och laid back ut när en mås just snott en hamburgare ur handen på mig för att sedan äta upp den med alla sina polare mitt framför ögonen på mig. Jaja, han besparade mig iaf lite onödiga kalorier.

Well, nu måste jag plugga lite och mackan ska dra iväg och klättra.

Slänger in lite bilder, så att ni iaf får ut något slags värde ur detta inlägg!

På återseende!

Ehm..måste nog spola tillbaka till söndag kväll, dvs. dagen när vi landade i Christchurch (en stad/by/håla (?) belägen på sydöns östra del med drygt 400 000 invånare). Väl inne i själva staden letade vi som två första klassens turister (läs gick fel tre gånger, trots adress och karta) efter vårat hostel. Frienz backpackers fann vi dock och här skulle vi tillbringa första natten i väntan på att vårt vrålåk skulle trimmas för upphämtning måndag morgon kl 10.30. Jag å Micke kände oss lite småhungriga efter resan och bestämde oss för att ta en promenad i syfte att fylla våra bukar. På vägen ner mot stadens torg möter vi en drös av suspekta människor. Hemlösa knarkare, små lortiga ungar och annat folk som vi kände att det var bäst att inte störa. Väl framme vid folkmassan på behörigt avstånd på andra sidan trottoaren ser vi att frälsningsarmén var på besök och bjöd på kvällsmat. Trots gratis mat och varm dryck kändes det fel att gå dit och snylta. Vi traskade vidare till en närbutik och besöket slutade med att vi endast införskaffat två flaskor vatten då ingen mat var till vår belåtenhet. På väg tillbaka till Frienz står där mycket riktigt frälsningsarméns buss igen, nu runt hörnet från dess tidigare placering och med betydligt mycket trevligare folk runt omkring varpå vi modigt bestämmer för att gå rakt igenom massan (läs tre äldre damer som arbetade på sjukhuset alldeles intill). Klart att dom frågar två unga grabbar om dom kan få bjuda på något att äta- vi himlade med ögonen och kikade in genom luckan för en snabb bedömning av utbudet. Det enda frälsningsarmén och deras förbaskade buss bjöd på var dem fetaste gräddbakelserna jag någonsin skådat, helt sjukt! Varken jag eller Micke var sugen på en sockerchock ala frälsningsarmen. Vi snappade åt oss en liten kaka och tackade så hemskt mycket. Precis när vi skulle gå lyckas Micke på något underligt vis se att det under disken ligger mackor. Sagt och gjort, han frågar barskt om vi inte kan få varsin smörgås och visst fick vi det!! Nöjda, glada och en smula förbluffade gick vi där ifrån. Vi funderade på hur genomtänkt det egentligen var av frälsningsarmen att servera gräddbakelsernas svar på jordens sju underverk till hemlösa klockan 22.00!? Visst fick väl säkert även dem en macka eller två, men jag menar kom igen!! Lägg pengarna på en fin måltid istället.

Jaja, ville bara berätta den lilla fadäsen innan vi kliver in på dag 1.

10.30 skulle pärlan hämtas ut och innan det han vi med mycket vill jag säga. Vi gick en två timmars promenad runt och genom staden för att skapa oss en uppfattning om vad det var för ställe vi kommit till. Utöver en fin park, en stor kyrka och lite butiker fanns där, enligt oss, inte mycket till ögongodis varför vi illa kvickt checkade ut från hostelet och hämtade upp bilen. Att hämta upp en förbokad bil kan ju för vanliga människor uppfattas som en enkel uppgift. Nu kom det sig så att vi bokade bilen kvällen innan vi åkte (oväntat, nej!) och efter att ha dealat och undersökt flertalet firmor bestämde vi oss för Go-rental. En lagom dyr variant centralt belägen i Christchurch. Sagt och gjort, väl framme vid uthyrningsfirman och inne på kontoret visade sig att det var något problem med vår bokning- vi var spårlöst försvunna i systemet. Fattades bara det!! Efter en sisådär 20 minuter ber dem Micke att logga in på hans mail och leta upp någon slags form av bokningsreferens. Fem minuter senare står en lagom skamsen Micke i skjutdörren och flinar lite. Vi hade nämligen lyckats gått till helt fel uthyrningsfirma, snacka om att vara "spårlöst försvunna i systemet". Bara att be om ursäkt för besväret och traska vidare. Kvicktänkt som min gode vän är lyckades han roffa åt sig extra internettid från firman och googla fram den nya och rätta adressen. Med nytt hopp och vind i seglen begav vi oss således mot det riktiga Go-rentals. "Gör om gör rätt". Väl framme går allt som ett smäck, vi får bil och tillbehör och rullar ut mot nya äventyr i extremsporternas mecka!

En trött, men ack så pålitlig Nissan Sunny. Centrallås, automatisk antenn och back. Vad mer behövs!?

Dagen ägnades sedan till inhandling av matvaror, diverse överlevnadsutrustning och annat smått och gott som behövs inför en fet roadtrip. Nästa anhalt Timaru, några mil eller flera mil söder om Christchurch. kommer inte riktigt ihåg och det hade inte så stor betydelse heller, var ju sämäster!

On the road.

Fikapaus och på med bordies- schtek ute ju!

Bilens steroanläggning var inte av märket B & O direkt, högtalarna fungerade när de själva behagade och antennen var inte lika schtekig ur ett mer funktionellt perspektiv. Tur var väl att vi fick låna gamla hederliga kassettband från Go-rentals (såg jag minsann inte på det första stället vi besökte..haha). När det sen också visade sig att fodralet som egentligen skulle bjuda på klassiker från 80-talet istället inehöll "The best of Cat Stevens" ja då jäklar blev det allsång i bilen. För er som  umgås med mig privat och även haft den stora äran att få bevittna de sällsynta ögonblicken när min lur ringer så vet ni att "Can´t keep it in" med Cat Stevens skrålar. Da roadtrip is on!

Vidare rapport kommer framöver. Sa jag förresten att vi skulle bo i bilen nio nätter framöver!?

Peace!

Hej.

Mitt namn är Olof Tydén, kanske har ni glömt vem jag är då den här bloggen uppdateras ungefär lika ofta som tomten banker på dörren…

Jag tänkte ändra på det under min sista tid i aussieland och bjuda på ett kortare inlägg varje dag. Mjae, vid närmare eftertanke omformulerar jag mig till ”nästan varje dag”. Huvudsaken är ju ändå att det blir en bättring! De närmaste dagarna tänker jag iaf återge min resa till kiwiland.

Klart vi använde guiden en del :)

Resan påbörjades vid lunchtid söndagen den 5 april nere vid Manly wharf där farväl togs av mina bröder, bundsförvanter, vapendragare och musketörer H & M. Med 35 grader stekande sol på färjan tog det inte lång tid innan linnet flög av och jag i vanlig ordning rättade in bringan efter solens strålar. Just ja, borde nog säga att vi rättade in oss efter solens strålar. Vi är under de nästkommande inläggen jag och Micke (Michael Arvidsson för er som vet och för er som inte vet så kommer ni nu framöver bli varse om och få lära känna filuren som slog följe med mig).

Varför åker man till NZ?

Nya Zealand är extremsporternas mecka, dess natur och landskap så häpnadsväckande vackert att man förstummas gång på gång på gång. Dess landskap har säkerligen flertalet beundrat i Peter Jacksons mästerliga arbete i Sagan om Ringentrilogin och de är lika sagolikt vackra som i filmerna. Så, förutom extremsporter som bungyjump, swing, skydive, rafting och annat är det således ett måste att snöra på sig pjucksen för trekking och vildmarksliv för att beskåda lanskapen ordenligt.

Blev bortskämda med liknande vyer under mina tio dagar i NZ, inte helt tokigt.

Skulle ni hoppa?

Sen fanns det ju en liten anledning till som fick mig att lämna mitt älskade Manly, denna lilla sak kallas visum. För det kom ju sig så att ett turistvisa endast gör sig gällande i tre månader och jag tänkte, vänligen men bestämt stanna längre än så i OZ. Jag menar det är ju sommar och schtek ändå tills slutet av maj :). Så det blev liksom som lämpligt att lämna landet en sväng och komma tillbaka med nytt visum! Visum för övrigt är otroligt smidigt att få tillgång till, ett par klick på internet och fylla i sitt kära passnummer här och där så vips är det klart, tog max 45 sek för mig att bli ”granted” nytt turistvisa och gratis är det också!! Banne mig, ibland leker livet :).

Just det, blev en liten sidetour där, åter till färjan och mer precist hoppar vi direkt till incheckningen vid flygplatsen. Måste säga att jag var lite smått nervös eftersom jag skulle göra ett s.k. ”visarun”, dvs. lämna landet endast för att få ett nytt visum. Jag hade hört mig för på olika sätt och viss och fått klart för mig att detta numer är det så pass vanligt och inrotat att det inte alls är något problem eller suspekt med det hela vilket kändes mycket bra. Dock börjar ju ändå hjärtat slå fortare så fort man bemöts av något/någon som har en sådan där övermakt mot dig oavsett om du nu gjort något fel eller inte. Det är ju samma sak på landsvägen i bilen när polisen ligger bakom dig, visst blir man extra pinknödig och svettas som efter ett maratonlopp trots att man kör 5 km/h under hastighetsbegränsningen!? Inte för att jag sprungit maraton, men nog tusan svettas man efter att sprungit 4.2 mil. Jaja, jag svettades lite extra, klumpen i magen gjorde sig påmind och hjärtat bidrog med en onaturlig rytm. Väl framme blir det inte bättre när den annars så rara frun i disken ber att få gå till säkerhetsdisken för att ”extrakolla våra pass”. Nu var jag kissnödig på riktigt! Efter 20 minuter kom hon tillbaka med ett leende och jag eller micke, kommer inte ihåg vem, frågar, halvt stammandes, om det är något problem?? Det var det absolut inte och vi skulle ha en sån trevlig resa till Nya Zealand så! Vad det var som tog så lång tid och fick oss halvt skräckslagna lär vi aldrig få veta.

Wihaa, rätt mot säkerhetskontrollen bar det av i alla fall! Väl igenom på väg mot en efterlängtad kopp kaffe känner jag ett handfast tag om min axel, inte någon kärvänlig kvinna från incheckningen utan en stor bastant karl står bakom mig och frågar så vänligt som det bara går om jag kan följa med!! Vad nu då?? Den stora mannen frågar mig om jag någonsin blivit kontrollerad för explosive!? Uhh tänkte jag mindes tillbaka när man som ungdom sprang runt med thunderkings och annat i byxan på valborg och nyår…tillbaka till verkligenheten klämmer jag fram ett ynkligt, No sir. Inföst i ett rum får jag inte en ”särad ställning” mot väggen varpå mitt bagage och jag genomsöks efter explosiva ämnen. Hade jag varit lika självsäker och lättsinnad som jag vanligtvis är, dvs. på James st. i Manly, på gaygatan hemma i Uppsala, Idunvägen i Falun eller you name it så hade jag gladeligen bjudit på de ”explosiva ämnen” som vanligtvis finns, nu kändes det som att en fjärt inte riktigt hade lättat upp stämningen!

Hur som haver, efter kollen visade det sig att farbrorn var riktigt trevlig och önskade oss en glad vistelse i Nya Zealand och påminde oss om att det är värt att gå på toaletten innan bungyjump. Tack för tipset sa vi och gick mot gaten. Flygresan gick kanon och Christchurch, Nya Zealand välkomnade oss med öppna armar, i alla fall mig!! Nu var det mickes tur att bli intagen för ”extrakontroll”. Dom kikade igenom hans bagage och frågade lite underliga frågor, efter lagom mycket press och påtryckning fick även han smått svettandes äntra landet.

New Zealand, here we come!

Ingen av oss trodde att denna dagen skulle komma. Dagen då någon av oss bestämde sig för att starta en blogg. Men det är väl bara att acceptera faktum; det är onekligen det smidigaste sättet för oss att dokumentera vardagen. Hoppas att ni andra blogghatare kan förlåta oss en vacker dag.

Men om ni förväntar er en blogg i klass med blondinbellas eller Linda Rosings kan ni nu föra upp muspekaren till krysset i högra hörnet och vänsterklicka. Här kommer vi inte diskutera hur man på bästa sätt bär ett par leopardtights eller hur man maxar läpparna med botox, utan kommer här med hjälp av ord och bilder på bästa sätt förmedla hur våra liv i Sydney fortlöper.

Vi anlände till Australien, Sydney och Bondi Junction i onsdagskväll. Sedan dess har vi bott hemma hos Serhat och Rasmus som har tagit hand om oss som om vi vore deras egna. Vi sover på tre madrasser i ett tight vardagsrum som är fyllt av manlig kärlek. Trions dygnsrytm påminner om tre halvslöa pensionärers (se bild nr.3), med sovdags vid niotiden och uppstigning vid sexsnåret för toalettbesök. Vid niotiden tar vi volleybollen under armen och beger oss mot stranden, för att sedan återvända vid åttatiden.

 

Hittills har dock inte allt varit fun and games and schtek in the sun. Vi har varit fruktansvärt produktiva när det gäller att söka boende och legat i som aldrig förr. Som tur var har vårat hårda arbete lönat sig och vi kan stolt berätta att vi idag har styrt en fräsch trea med panoramafönster mot hamnen, rymliga rum och ett fint sundeck vilket vi ska omvandla till ett chillrum med beanbags, kuddar och vattenpipa. I takt med lägenhetsletande kom den, inte alltför söta meningen, "money is not an issue" att användas flitigt. Med bank statements i högsta hugg och söta svenska pojkars smörande har vi mer eller mindre kunnat välja och vraka bland lägenheterna på Manly.

Nej, jävlar så trött jag blev. Fortsättning följer en annan dag. Klockan är ju faktiskt 22:20.. way past bedtime!

Så trött var Henke, han orkade inte ens lägga upp inlägget. Härmed förklarar vi bloggen "A MANLY WAY OF LIFE" öppnad!!!

Catch you on the flipside!