amanlywayoflife

Hallå ja!

Det här inlägget blir mer fartfyllt vill jag lova. Vi börjar med nakenbadet tycker jag. Det föll sig nämligen så att nu så här när alla mer "extrema aktiviteter" var avklarade tyckte vi att det vore trevligt att fira med en öl nånstans. Vår vän "ensamma planeten" åkte upp ur handskfacket varpå på Micke lusläste östkustens utbud av ställen med serveringstillstånd. Westport, hojtade han till efter ett tag, har faktiskt ett eget bryggeri/bar. Sagt och gjort, ölälskare som vi är blev plötsligt min högerfot ett par kilo tyngre och bilen färdades i ilfart norrut- mot Westport!

Efter fattat ölbeslut och tung högerfot kom även den smartare delen av min hjärna ikapp beslutet. Den gjorde mig påmind om att vi inte borde entra en bar utan att fräscha till oss lite. Med ens dyker idéen upp:

- Micke,  ska vi ta ett dopp?
- Tja, varför inte. Tasman Sea ser väldigt lockande ut!

Sagt och gjort svängde jag in på första bästa p-ficka, poppa bakluckan (japps, knapp i bilen- schtek) och hivade fram tvål och rena kläder. I tidigare inlägg har jag bestämt påpekat (läs gnällt om) att det var aningen kallt i NZ. Den här kvällen var inget undantag!



Vattnet kändes till en början okej, sen kom chocken! UHH va kallt det var...som vanligt sand i linsen!

Fler bilder blev det inte härifrån, var för kallt helt enkelt. Så nästa stopp på trippen var Westport och en efterlängtad öl. Som tur var hade vi närmare tre mil kvar i bilen varpå värmen och Cat Stevens vreds till max! Tre mil senare, rena och åter varma rullar vi in i Westport. Staden/Byn/Hålan Westport är inte överdrivet stor, själva city var vägen vi rullade in längs vid.

- Ta nästa höger säger Micke, bryggeriet/puben ska ligga här precis vid hörnet.

Som en god bilförare man är bromsar jag in lugnt och försiktigt, rekar området (bakåt, vänster & höger) när huvet viker av till höger står där en fet kyrka! Jag svänger in på vägen och rullar sakta vidare förbi kyrkan...och där, där bakom kyrkan ser vi skylten, den är släckt! Till vår stora besvikelse var det förbannade bryggeriet/puben stängt!! Sån otur kan man ju inte ha tänkte vi, det hade vi. Vi valde ändå att parkera bilen och reka stan. Möjligen kanske det fanns något annat trevligt ställe som kunde servera oss en bägare? Efter tio minuters promenad fram och tillbaka genom centrum tog vi ett moget beslut och bestämde oss för att skippa ölen.

Seriöst! Westport! Vilken fullständigt vidrigt och trist håla. Vi blev deprimerade så fort vi klev ur bilen. Det var inte alls vår "kopp te" om man säger så. Rätt in i bilen igen och leta sovplats. Det blev med andra ord ingen öl den kvällen, men väl ett uppfriskande bad!

Morgonen efter åkte vi tillbaka en bit (söderut mot Queenstown igen) för att se de beryktade pancakerocks. I vanlig ordning vaknade vi klockan tidigt, väldigt tidigt. När vi besökte pankaksstenarna fannsdet inte en människa in närheten. Det var en riktigt trevlig morgonpromenad faktiskt!




Sju tröjor på mig! Stenarna ligger på lager som pannkakor.




Läckert!




Mer stenar.




stenar.


Det ska nog ses med egna ögon det där. Mycket vackert var det i alla fall! Nu kliver vi raskt över till vår horsetrekking. Hur tror ni det gick? hahahaha säger jag.




Ser ganska vass ut ändå!




Går riktigt bra ju. Jag till höger på onkel George och Micke till vänster på..asch tappat namnet på hans häst.


Onkel George var den äldsta och tröttaste hästen på rangen, honom bad jag om att få. Skämt å sido, vill inte kategorisera mig som en förstklassig ryttare direkt även om jag suttit på ryggen tidigare. Man kan säga som så att jag har respekt för hästar! Ha nu detta i åtanke för fortsättningen av storyn.

När vår guide frågade om vi ville prova trava tvekade jag ordentligt men accepterade inviten och travade efter lagomt bekväm. Kan direkt erkänna att jag aldrig hittade den där snygga rytmen. Micke däremot, aningen mer erfaren än mig var sugen på galopp. Jag och O G bestämde oss för att chilla och äta lite gräs istället. Efter fem minuter var herskapet tillbaka och Micke hade ett stort leende på läpparna. Färden gick vidare över kullar, stenar och fram till älven. Klart vi ska fotografera i älven tyckte guiden...mje tyckte jag. Hon fick som hon ville och i bäcken red vi, först Micke sedan jag.

 


Här ser det ju bra ut.




Fortsatt okej!




Inte så pjåkigt för att vara ganska rädd.




Det är nu det verkligen går åt h-vete!!


Mickes häst snubblar i vattnet och skenar. Jag befinner mig längre bort, till höger utanför bilden. Micke kastas av och x antal hundra kilo muskler kommer springandes mot mig och O G. Jag fick panik, O G lunkade lite lätt åt sidan, x antal hundra kilo swischar förbi och är borta. Nu kan man ju tror att äventyret skulle vara över. Guiden ropar till mig att vända O G och komma tillbaka till henne. Det var lättare sagt än gjort kan jag säga. O G saknade nämligen x antal hundra kilo och börjar gå i motsatt riktning. Guiden ropar igen och jag ber vänligen, men BESTÄMT Onkel George att stanna. Det gillade han inte alls och satte av i full galopp med mig på ryggen genom vattnet, upp ur älven, ut på fältet....alltså det gick så fort! O G hade säkert inte sprungit på tio år och det tog han igen med mig på ryggen. Jag var övertygad om att det var sjukhus nästa för min del. Det blev inte bättre av att han sprang rätt mot ett skogsparti, ett sånt där lagom snårigt ni vet. Lagom snårigt i den bermäkelsen att han lätt skulle kunna dundra in medan jag skulle få smaka träd! Som tur var stod x antal hundra kilo och väntade i en dunge lite längre bort vilket tydligen lugnade ner O G som bromsade in. Jag slängde mig av och sprang därifrån.

Pjuh säger jag. Jag måste ärligt säga att det var bland det värre jag varit med om i hela mitt liv. Jag var så skiträdd att jag varken visste ut eller in. Där fick vi för att vi kvällen innan skulle fira att alla "extrema aktiviteter" var avklarade. Hur som helst, allt gick bra med både mig och Micke och vi red faktiskt hästarna tillbaka efter att guiden tjatat på oss (läs mig).

Så var det med det. Vi tackade för ridturen och intog skakandes en lunch som varade i närmare två timmar!

Nästa anhalt trekking (denna gång för egen maskin) vid abel tasman.

hejdå.