Olof ut - Erik in!
Hellu!
Jag har egentligen inte så mycket att skriva, utan använder det mest som undanflykt för att slippa plugga.
Vad händer här nere då?
Jo, en jävla massa plugg är vad som händer. I förrgår skrev jag en av fem tentor som ska avklaras under en treveckorsperiod. Marcus har väl i princip samma upplägg som mig, bara att jag gnäller mer över det.
Vardagen är fruktansvärt enformig, men trots det går tiden förvånansvärt fort.
Sova, äta, plugga, äta, plugga, äta, plugga, sova, med undantag för lite pendling till skolan och lite träning då och då.
Nu har det gått ett en vecka sen våran älskade olof försvann hem till Sverige, och saknaden är stor. Trots att man klivit ovanpå varandra och tvingats sett varandras fula nunor dagligen i ett halvår så har vänskapen bara stärkts. Kärleken är stor. Och nej, there's nothing gay about it, it's just http://www.youtube.com/watch?v=lL4L4Uv5rf0 .
Just nu taggar samtliga i trion inför v.28 då det blir reunion på gotland!
De senaste två månaderna har vi gått runt med ekonomisk ångest och bävat inför juni och juli, då vi räknat med att få ligga ute med dubbla hyror eftersom vi inte hittat någon som varit särskilt sugen på att flytta in här lagom till vintermånaderna.
MEN, från nowhere dök två(!) stycken upp! Först in är Erik som flyttar in imorn och blir kvar här på obestämd tid. Vi har träffat honom några gånger, och han är väldigt trevlig och rolig, så det kommer nog fungera finfint!
Och sen till Juli månad när vi åkt hem så flyttar Elin in. Hon är just nu hemma i Sverige och flyger hit i slutet av juni för att börja plugga på en skola som ligger här i Manly. Hon kommer vara här i fyra år så henne lär vi få se en hel del av, vare sig hon kommer bo hos oss eller inte i framtiden!
Jag antar att ni börjar bli trötta på bilder från Australien så jag tänkte att jag helt enkelt slänger in lite random bilder jag har i en mapp på datorn. De flesta är från gotland förra sommaren, och påminner mig om hur underbart det kan vara hemma. Det är allt från en nude, schtekande gambe till en snorfull Viktor som jagar kor på en äng.
Och ja, just nu har jag hemlängtan. God damn tentaperiod!
Enjoy!
Jag har egentligen inte så mycket att skriva, utan använder det mest som undanflykt för att slippa plugga.
Vad händer här nere då?
Jo, en jävla massa plugg är vad som händer. I förrgår skrev jag en av fem tentor som ska avklaras under en treveckorsperiod. Marcus har väl i princip samma upplägg som mig, bara att jag gnäller mer över det.
Vardagen är fruktansvärt enformig, men trots det går tiden förvånansvärt fort.
Sova, äta, plugga, äta, plugga, äta, plugga, sova, med undantag för lite pendling till skolan och lite träning då och då.
Nu har det gått ett en vecka sen våran älskade olof försvann hem till Sverige, och saknaden är stor. Trots att man klivit ovanpå varandra och tvingats sett varandras fula nunor dagligen i ett halvår så har vänskapen bara stärkts. Kärleken är stor. Och nej, there's nothing gay about it, it's just http://www.youtube.com/watch?v=lL4L4Uv5rf0 .
Just nu taggar samtliga i trion inför v.28 då det blir reunion på gotland!
De senaste två månaderna har vi gått runt med ekonomisk ångest och bävat inför juni och juli, då vi räknat med att få ligga ute med dubbla hyror eftersom vi inte hittat någon som varit särskilt sugen på att flytta in här lagom till vintermånaderna.
MEN, från nowhere dök två(!) stycken upp! Först in är Erik som flyttar in imorn och blir kvar här på obestämd tid. Vi har träffat honom några gånger, och han är väldigt trevlig och rolig, så det kommer nog fungera finfint!
Och sen till Juli månad när vi åkt hem så flyttar Elin in. Hon är just nu hemma i Sverige och flyger hit i slutet av juni för att börja plugga på en skola som ligger här i Manly. Hon kommer vara här i fyra år så henne lär vi få se en hel del av, vare sig hon kommer bo hos oss eller inte i framtiden!
Jag antar att ni börjar bli trötta på bilder från Australien så jag tänkte att jag helt enkelt slänger in lite random bilder jag har i en mapp på datorn. De flesta är från gotland förra sommaren, och påminner mig om hur underbart det kan vara hemma. Det är allt från en nude, schtekande gambe till en snorfull Viktor som jagar kor på en äng.
Och ja, just nu har jag hemlängtan. God damn tentaperiod!
Enjoy!
ligaguld, 17 maj & SCHTEK
Glory, glory Man United!!!! Äckligt vikgtigt med ännu ett guld, tack för trevliga sms-kontakter vänner! Behövs under nervösa stunder som dessa :).
I skrivande stund är det inte mer än en timme kvar innan jag lämnar James st. De tre musketörerna ska möta upp lite vänner nere vid wharfen för en kaffe och sista hejdå. Sorgligt men sant. Det är vekrligen med blandade känslor jag lämnar Sydney som är en fantastisk stad!
Jaja, nog med deppiga utlägg från min sida...nu kör vi! Min sista kväll ute sammanföll som sagt passande med den ovan nämnda ligaguldet som bärgades dagen innan och Norges nationaldag. Dessa tre faktorer kan inte annat än sluta i SCHTEK och sån blev det akkurat!
Vädret bjöd till. Bilden tagen över "little manly". Det är hit man ska ta tjejer på picknick!
Henke bjöd till.
Mackan bjöd till.
Jag bjöd till.
Det börjar vankas SCHTEK ser ni va!? Vi hade fått höra att 17=suit up. Visste väl att kostymen skulle komma till användning. Hahahaha...tre dagar innan man åker hem.
Vi bjöd lite tjejer till "little manly". Skämt å sido, tack goa norska vänner för att vi fick äran att fira dagen tillsammans med er!
Bra styrd frukost Kenta!
Tack Kimpa!
På väg mot färjan och byn efter en skön champagnefrukost.
Da crew!
På färjan. Håvard och jag.
Schtek!
Parad med poliseskort, det e SCHTEK!
Parad.
Parad.
Sån ja!
Lunch på Cargo bar- det e SCHTEK!
SCHTEK!
Jag trivs!
Det e nice Kimpa! Vi schteker.
Kimpa filosoferar.
Henke njuter av solen!
De tre musketörerna SCHTEKER!
Sån blev det! Nu är det nästan bråttom, ska med färjan mot staden inom kort! Vi avslutade kvällen på Summit bar, 47e våningen. Henke höjdrädd som han är var först att beställa...hahaha!
Jag vill avsluta det här inlägget med att tacka mina bröder, vapendragare och vänner för livet för en underbar vistelse i Australien. You truly know the mening of "amanlywayoflife". Love you guys!
Ni övriga, vi ses i Svedala!
Tack för mig.
I skrivande stund är det inte mer än en timme kvar innan jag lämnar James st. De tre musketörerna ska möta upp lite vänner nere vid wharfen för en kaffe och sista hejdå. Sorgligt men sant. Det är vekrligen med blandade känslor jag lämnar Sydney som är en fantastisk stad!
Jaja, nog med deppiga utlägg från min sida...nu kör vi! Min sista kväll ute sammanföll som sagt passande med den ovan nämnda ligaguldet som bärgades dagen innan och Norges nationaldag. Dessa tre faktorer kan inte annat än sluta i SCHTEK och sån blev det akkurat!
Vädret bjöd till. Bilden tagen över "little manly". Det är hit man ska ta tjejer på picknick!
Henke bjöd till.
Mackan bjöd till.
Jag bjöd till.
Det börjar vankas SCHTEK ser ni va!? Vi hade fått höra att 17=suit up. Visste väl att kostymen skulle komma till användning. Hahahaha...tre dagar innan man åker hem.
Vi bjöd lite tjejer till "little manly". Skämt å sido, tack goa norska vänner för att vi fick äran att fira dagen tillsammans med er!
Bra styrd frukost Kenta!
Tack Kimpa!
På väg mot färjan och byn efter en skön champagnefrukost.
Da crew!
På färjan. Håvard och jag.
Schtek!
Parad med poliseskort, det e SCHTEK!
Parad.
Parad.
Sån ja!
Lunch på Cargo bar- det e SCHTEK!
SCHTEK!
Jag trivs!
Det e nice Kimpa! Vi schteker.
Kimpa filosoferar.
Henke njuter av solen!
De tre musketörerna SCHTEKER!
Sån blev det! Nu är det nästan bråttom, ska med färjan mot staden inom kort! Vi avslutade kvällen på Summit bar, 47e våningen. Henke höjdrädd som han är var först att beställa...hahaha!
Jag vill avsluta det här inlägget med att tacka mina bröder, vapendragare och vänner för livet för en underbar vistelse i Australien. You truly know the mening of "amanlywayoflife". Love you guys!
Ni övriga, vi ses i Svedala!
Tack för mig.
slut på kontot.
Sån ja.
Det sista stoppet på vår vistelse i NZ var Kaikoura. En mysig liten by mest känd för olika former av valsafari. Hur man än vrider och vänder på det hela så kostar liknande event pengar, oftast mycket pengar! Efter ett kort besök på ett internetcafé visade sig att just pengar för närvarande visade sig vara en bristvara för både mig och Micke. En liten miss i budgeträkningen. Efter att noga tänkt igenom vår resa och äventyr kändes det dock inte helt orimligt att det helt plötsligt var näst intill tomt på kontot, ändå hunnit med en del!
Däremot inföll sig ett annat bekymmer samtidigt. Tomt på kontot och på tok för lite bensin, trist matförråd, en kommande natt på hostel och lite annat smått är ingen bra ekonomisk ekvation. Svår att lösa i alla fall för mig som inte är känd för att vara ett matematiskt geni. Hade någon kunnat lösa en liknande ekvation hade å andra sidan pengar aldrig varit något problem!? Vad vet jag, snackar bara massa gojja som vanligt!! Hur som helst fick vi ekonomin att gå ihop med nöd och näppe. Till vår stora förskräckelse gick de sista cashen till att betala en vidrig skatt på flygplatsen för att dem påstod sig vara miljövänligt inställda!
Den sista biten på resan blev således ett stopp i Kaikoura där vi spnanade in havet från strandkanten. Tro på tusan om vi inte såg en val ändå, något stort mörkt monster längre ut var det iaf. Sort? Inte en aning! Vägen söderut mot Christcurch körde jag då Micke efter två bad på resan varav endast ett var frivilligt dragit på sig en ordentlig förkylning. Framme i Christcurch checkade vi in på ett hostel, parkerade rumporna i soffan och slökollade tv samt spelade kort resten av kvällen- ordentligt efterlängtad var den soffan kan jag säga! Hur som helst, tre bilder bjuder jag på iaf.
Sista morgonen i bilen och uppe med tuppen som vanligt! Micke lyckades fånga solen när den så smått började titta fram.
De e la rätt vackert!
Här står jag och kikar på valar/monster i Kaikoura.
Som sagt efter det här bar det av åter till Christcurch för en natt på hostel och sedan fly tillbaka till Sydney. Vi återfann oss på James st. den 15 april, ett kärt återseende. Henke hade dukat fram världens frukost- sjukt gott! Tack bro!
Det var NZ det. För övrigt är det i skrivande stund min sista dag i Australien. Lämnar landet imorn med blandade känslor måste jag säga. Mer om det i det absolut sista inlägget..."ligaguld, 17 maj och SCHTEK".
hej hoj
Det sista stoppet på vår vistelse i NZ var Kaikoura. En mysig liten by mest känd för olika former av valsafari. Hur man än vrider och vänder på det hela så kostar liknande event pengar, oftast mycket pengar! Efter ett kort besök på ett internetcafé visade sig att just pengar för närvarande visade sig vara en bristvara för både mig och Micke. En liten miss i budgeträkningen. Efter att noga tänkt igenom vår resa och äventyr kändes det dock inte helt orimligt att det helt plötsligt var näst intill tomt på kontot, ändå hunnit med en del!
Däremot inföll sig ett annat bekymmer samtidigt. Tomt på kontot och på tok för lite bensin, trist matförråd, en kommande natt på hostel och lite annat smått är ingen bra ekonomisk ekvation. Svår att lösa i alla fall för mig som inte är känd för att vara ett matematiskt geni. Hade någon kunnat lösa en liknande ekvation hade å andra sidan pengar aldrig varit något problem!? Vad vet jag, snackar bara massa gojja som vanligt!! Hur som helst fick vi ekonomin att gå ihop med nöd och näppe. Till vår stora förskräckelse gick de sista cashen till att betala en vidrig skatt på flygplatsen för att dem påstod sig vara miljövänligt inställda!
Den sista biten på resan blev således ett stopp i Kaikoura där vi spnanade in havet från strandkanten. Tro på tusan om vi inte såg en val ändå, något stort mörkt monster längre ut var det iaf. Sort? Inte en aning! Vägen söderut mot Christcurch körde jag då Micke efter två bad på resan varav endast ett var frivilligt dragit på sig en ordentlig förkylning. Framme i Christcurch checkade vi in på ett hostel, parkerade rumporna i soffan och slökollade tv samt spelade kort resten av kvällen- ordentligt efterlängtad var den soffan kan jag säga! Hur som helst, tre bilder bjuder jag på iaf.
Sista morgonen i bilen och uppe med tuppen som vanligt! Micke lyckades fånga solen när den så smått började titta fram.
De e la rätt vackert!
Här står jag och kikar på valar/monster i Kaikoura.
Som sagt efter det här bar det av åter till Christcurch för en natt på hostel och sedan fly tillbaka till Sydney. Vi återfann oss på James st. den 15 april, ett kärt återseende. Henke hade dukat fram världens frukost- sjukt gott! Tack bro!
Det var NZ det. För övrigt är det i skrivande stund min sista dag i Australien. Lämnar landet imorn med blandade känslor måste jag säga. Mer om det i det absolut sista inlägget..."ligaguld, 17 maj och SCHTEK".
hej hoj
Abel tasman.
Ja, så var vi långt borta från hästarna och andra hemskheter (läs Westport). Abel tasman, känd för fantastisk natur och härliga trekk-leder, kändes som ett lagom lugnt stopp efter de hemskheter vi utsatt oss själva för under de senaste dagarna. En skön långpromenad i berikande natur kan ju inte bli mer än härligt! Härligt var precis vad det blev, i alla fall för mig med skor!! Det visade sig nämligen att Micke i all sin hast missade att plocka med sig sina skor från hästturen. Till hans försvar får ju tilläggas att varenda pinal han hade på sig var dyblöta och hängdes på tork innan avfärd. Återigen igen skapar alltså hästarna problem, nu inte ens närvarande! Hur som helst, vi TURISTER begav oss av på en långpromenad iförda rassliga shorts, mjukisar, långärmad, ett par skor och ett par flippisar!! Jag hade aldrig bemästrat en närmare 4 timmar lång promenad i flippisar, Micke däremot är inte den som gnäller utan traskade på med ett leende på läpparna. Vi lyckades knäppa några bilder utan sand i linsen och det är väl hög tid att delge er dessa...
Abel tasman. OBS. Det är schtek ute!! Första, möjligen andra gången, som vi kan gassa i solen!
kikar lite.
tja, ingen speciellt rolig bild det här ju.
bättre, många fina små vattenfall bjöds det på!
ute på farlig mark, över skyddsräcket och mot stenen. vad gör man inte för en bild?
framme. fiol efterfrågas, hade varit lite lustigt att köra en näcken. Vi var dock tyvärr inte ensamma...
close up.
Roligare än så här blev det tyvärr inte gott folk! Jag är svinigt trött och henke ligger bredvid här och vill sova. Nästa anhalt Kaikoura och valar, delfiner, sälar mm.!
hej hoj
Abel tasman. OBS. Det är schtek ute!! Första, möjligen andra gången, som vi kan gassa i solen!
kikar lite.
tja, ingen speciellt rolig bild det här ju.
bättre, många fina små vattenfall bjöds det på!
ute på farlig mark, över skyddsräcket och mot stenen. vad gör man inte för en bild?
framme. fiol efterfrågas, hade varit lite lustigt att köra en näcken. Vi var dock tyvärr inte ensamma...
close up.
Roligare än så här blev det tyvärr inte gott folk! Jag är svinigt trött och henke ligger bredvid här och vill sova. Nästa anhalt Kaikoura och valar, delfiner, sälar mm.!
hej hoj
nakenbad, westport, horsetrekk & pankaksstenar.
Hallå ja!
Det här inlägget blir mer fartfyllt vill jag lova. Vi börjar med nakenbadet tycker jag. Det föll sig nämligen så att nu så här när alla mer "extrema aktiviteter" var avklarade tyckte vi att det vore trevligt att fira med en öl nånstans. Vår vän "ensamma planeten" åkte upp ur handskfacket varpå på Micke lusläste östkustens utbud av ställen med serveringstillstånd. Westport, hojtade han till efter ett tag, har faktiskt ett eget bryggeri/bar. Sagt och gjort, ölälskare som vi är blev plötsligt min högerfot ett par kilo tyngre och bilen färdades i ilfart norrut- mot Westport!
Efter fattat ölbeslut och tung högerfot kom även den smartare delen av min hjärna ikapp beslutet. Den gjorde mig påmind om att vi inte borde entra en bar utan att fräscha till oss lite. Med ens dyker idéen upp:
- Micke, ska vi ta ett dopp?
- Tja, varför inte. Tasman Sea ser väldigt lockande ut!
Sagt och gjort svängde jag in på första bästa p-ficka, poppa bakluckan (japps, knapp i bilen- schtek) och hivade fram tvål och rena kläder. I tidigare inlägg har jag bestämt påpekat (läs gnällt om) att det var aningen kallt i NZ. Den här kvällen var inget undantag!
Vattnet kändes till en början okej, sen kom chocken! UHH va kallt det var...som vanligt sand i linsen!
Fler bilder blev det inte härifrån, var för kallt helt enkelt. Så nästa stopp på trippen var Westport och en efterlängtad öl. Som tur var hade vi närmare tre mil kvar i bilen varpå värmen och Cat Stevens vreds till max! Tre mil senare, rena och åter varma rullar vi in i Westport. Staden/Byn/Hålan Westport är inte överdrivet stor, själva city var vägen vi rullade in längs vid.
- Ta nästa höger säger Micke, bryggeriet/puben ska ligga här precis vid hörnet.
Som en god bilförare man är bromsar jag in lugnt och försiktigt, rekar området (bakåt, vänster & höger) när huvet viker av till höger står där en fet kyrka! Jag svänger in på vägen och rullar sakta vidare förbi kyrkan...och där, där bakom kyrkan ser vi skylten, den är släckt! Till vår stora besvikelse var det förbannade bryggeriet/puben stängt!! Sån otur kan man ju inte ha tänkte vi, det hade vi. Vi valde ändå att parkera bilen och reka stan. Möjligen kanske det fanns något annat trevligt ställe som kunde servera oss en bägare? Efter tio minuters promenad fram och tillbaka genom centrum tog vi ett moget beslut och bestämde oss för att skippa ölen.
Seriöst! Westport! Vilken fullständigt vidrigt och trist håla. Vi blev deprimerade så fort vi klev ur bilen. Det var inte alls vår "kopp te" om man säger så. Rätt in i bilen igen och leta sovplats. Det blev med andra ord ingen öl den kvällen, men väl ett uppfriskande bad!
Morgonen efter åkte vi tillbaka en bit (söderut mot Queenstown igen) för att se de beryktade pancakerocks. I vanlig ordning vaknade vi klockan tidigt, väldigt tidigt. När vi besökte pankaksstenarna fannsdet inte en människa in närheten. Det var en riktigt trevlig morgonpromenad faktiskt!
Sju tröjor på mig! Stenarna ligger på lager som pannkakor.
Läckert!
Mer stenar.
stenar.
Det ska nog ses med egna ögon det där. Mycket vackert var det i alla fall! Nu kliver vi raskt över till vår horsetrekking. Hur tror ni det gick? hahahaha säger jag.
Ser ganska vass ut ändå!
Går riktigt bra ju. Jag till höger på onkel George och Micke till vänster på..asch tappat namnet på hans häst.
Onkel George var den äldsta och tröttaste hästen på rangen, honom bad jag om att få. Skämt å sido, vill inte kategorisera mig som en förstklassig ryttare direkt även om jag suttit på ryggen tidigare. Man kan säga som så att jag har respekt för hästar! Ha nu detta i åtanke för fortsättningen av storyn.
När vår guide frågade om vi ville prova trava tvekade jag ordentligt men accepterade inviten och travade efter lagomt bekväm. Kan direkt erkänna att jag aldrig hittade den där snygga rytmen. Micke däremot, aningen mer erfaren än mig var sugen på galopp. Jag och O G bestämde oss för att chilla och äta lite gräs istället. Efter fem minuter var herskapet tillbaka och Micke hade ett stort leende på läpparna. Färden gick vidare över kullar, stenar och fram till älven. Klart vi ska fotografera i älven tyckte guiden...mje tyckte jag. Hon fick som hon ville och i bäcken red vi, först Micke sedan jag.
Här ser det ju bra ut.
Fortsatt okej!
Inte så pjåkigt för att vara ganska rädd.
Det är nu det verkligen går åt h-vete!!
Mickes häst snubblar i vattnet och skenar. Jag befinner mig längre bort, till höger utanför bilden. Micke kastas av och x antal hundra kilo muskler kommer springandes mot mig och O G. Jag fick panik, O G lunkade lite lätt åt sidan, x antal hundra kilo swischar förbi och är borta. Nu kan man ju tror att äventyret skulle vara över. Guiden ropar till mig att vända O G och komma tillbaka till henne. Det var lättare sagt än gjort kan jag säga. O G saknade nämligen x antal hundra kilo och börjar gå i motsatt riktning. Guiden ropar igen och jag ber vänligen, men BESTÄMT Onkel George att stanna. Det gillade han inte alls och satte av i full galopp med mig på ryggen genom vattnet, upp ur älven, ut på fältet....alltså det gick så fort! O G hade säkert inte sprungit på tio år och det tog han igen med mig på ryggen. Jag var övertygad om att det var sjukhus nästa för min del. Det blev inte bättre av att han sprang rätt mot ett skogsparti, ett sånt där lagom snårigt ni vet. Lagom snårigt i den bermäkelsen att han lätt skulle kunna dundra in medan jag skulle få smaka träd! Som tur var stod x antal hundra kilo och väntade i en dunge lite längre bort vilket tydligen lugnade ner O G som bromsade in. Jag slängde mig av och sprang därifrån.
Pjuh säger jag. Jag måste ärligt säga att det var bland det värre jag varit med om i hela mitt liv. Jag var så skiträdd att jag varken visste ut eller in. Där fick vi för att vi kvällen innan skulle fira att alla "extrema aktiviteter" var avklarade. Hur som helst, allt gick bra med både mig och Micke och vi red faktiskt hästarna tillbaka efter att guiden tjatat på oss (läs mig).
Så var det med det. Vi tackade för ridturen och intog skakandes en lunch som varade i närmare två timmar!
Nästa anhalt trekking (denna gång för egen maskin) vid abel tasman.
hejdå.
Det här inlägget blir mer fartfyllt vill jag lova. Vi börjar med nakenbadet tycker jag. Det föll sig nämligen så att nu så här när alla mer "extrema aktiviteter" var avklarade tyckte vi att det vore trevligt att fira med en öl nånstans. Vår vän "ensamma planeten" åkte upp ur handskfacket varpå på Micke lusläste östkustens utbud av ställen med serveringstillstånd. Westport, hojtade han till efter ett tag, har faktiskt ett eget bryggeri/bar. Sagt och gjort, ölälskare som vi är blev plötsligt min högerfot ett par kilo tyngre och bilen färdades i ilfart norrut- mot Westport!
Efter fattat ölbeslut och tung högerfot kom även den smartare delen av min hjärna ikapp beslutet. Den gjorde mig påmind om att vi inte borde entra en bar utan att fräscha till oss lite. Med ens dyker idéen upp:
- Micke, ska vi ta ett dopp?
- Tja, varför inte. Tasman Sea ser väldigt lockande ut!
Sagt och gjort svängde jag in på första bästa p-ficka, poppa bakluckan (japps, knapp i bilen- schtek) och hivade fram tvål och rena kläder. I tidigare inlägg har jag bestämt påpekat (läs gnällt om) att det var aningen kallt i NZ. Den här kvällen var inget undantag!
Vattnet kändes till en början okej, sen kom chocken! UHH va kallt det var...som vanligt sand i linsen!
Fler bilder blev det inte härifrån, var för kallt helt enkelt. Så nästa stopp på trippen var Westport och en efterlängtad öl. Som tur var hade vi närmare tre mil kvar i bilen varpå värmen och Cat Stevens vreds till max! Tre mil senare, rena och åter varma rullar vi in i Westport. Staden/Byn/Hålan Westport är inte överdrivet stor, själva city var vägen vi rullade in längs vid.
- Ta nästa höger säger Micke, bryggeriet/puben ska ligga här precis vid hörnet.
Som en god bilförare man är bromsar jag in lugnt och försiktigt, rekar området (bakåt, vänster & höger) när huvet viker av till höger står där en fet kyrka! Jag svänger in på vägen och rullar sakta vidare förbi kyrkan...och där, där bakom kyrkan ser vi skylten, den är släckt! Till vår stora besvikelse var det förbannade bryggeriet/puben stängt!! Sån otur kan man ju inte ha tänkte vi, det hade vi. Vi valde ändå att parkera bilen och reka stan. Möjligen kanske det fanns något annat trevligt ställe som kunde servera oss en bägare? Efter tio minuters promenad fram och tillbaka genom centrum tog vi ett moget beslut och bestämde oss för att skippa ölen.
Seriöst! Westport! Vilken fullständigt vidrigt och trist håla. Vi blev deprimerade så fort vi klev ur bilen. Det var inte alls vår "kopp te" om man säger så. Rätt in i bilen igen och leta sovplats. Det blev med andra ord ingen öl den kvällen, men väl ett uppfriskande bad!
Morgonen efter åkte vi tillbaka en bit (söderut mot Queenstown igen) för att se de beryktade pancakerocks. I vanlig ordning vaknade vi klockan tidigt, väldigt tidigt. När vi besökte pankaksstenarna fannsdet inte en människa in närheten. Det var en riktigt trevlig morgonpromenad faktiskt!
Sju tröjor på mig! Stenarna ligger på lager som pannkakor.
Läckert!
Mer stenar.
stenar.
Det ska nog ses med egna ögon det där. Mycket vackert var det i alla fall! Nu kliver vi raskt över till vår horsetrekking. Hur tror ni det gick? hahahaha säger jag.
Ser ganska vass ut ändå!
Går riktigt bra ju. Jag till höger på onkel George och Micke till vänster på..asch tappat namnet på hans häst.
Onkel George var den äldsta och tröttaste hästen på rangen, honom bad jag om att få. Skämt å sido, vill inte kategorisera mig som en förstklassig ryttare direkt även om jag suttit på ryggen tidigare. Man kan säga som så att jag har respekt för hästar! Ha nu detta i åtanke för fortsättningen av storyn.
När vår guide frågade om vi ville prova trava tvekade jag ordentligt men accepterade inviten och travade efter lagomt bekväm. Kan direkt erkänna att jag aldrig hittade den där snygga rytmen. Micke däremot, aningen mer erfaren än mig var sugen på galopp. Jag och O G bestämde oss för att chilla och äta lite gräs istället. Efter fem minuter var herskapet tillbaka och Micke hade ett stort leende på läpparna. Färden gick vidare över kullar, stenar och fram till älven. Klart vi ska fotografera i älven tyckte guiden...mje tyckte jag. Hon fick som hon ville och i bäcken red vi, först Micke sedan jag.
Här ser det ju bra ut.
Fortsatt okej!
Inte så pjåkigt för att vara ganska rädd.
Det är nu det verkligen går åt h-vete!!
Mickes häst snubblar i vattnet och skenar. Jag befinner mig längre bort, till höger utanför bilden. Micke kastas av och x antal hundra kilo muskler kommer springandes mot mig och O G. Jag fick panik, O G lunkade lite lätt åt sidan, x antal hundra kilo swischar förbi och är borta. Nu kan man ju tror att äventyret skulle vara över. Guiden ropar till mig att vända O G och komma tillbaka till henne. Det var lättare sagt än gjort kan jag säga. O G saknade nämligen x antal hundra kilo och börjar gå i motsatt riktning. Guiden ropar igen och jag ber vänligen, men BESTÄMT Onkel George att stanna. Det gillade han inte alls och satte av i full galopp med mig på ryggen genom vattnet, upp ur älven, ut på fältet....alltså det gick så fort! O G hade säkert inte sprungit på tio år och det tog han igen med mig på ryggen. Jag var övertygad om att det var sjukhus nästa för min del. Det blev inte bättre av att han sprang rätt mot ett skogsparti, ett sånt där lagom snårigt ni vet. Lagom snårigt i den bermäkelsen att han lätt skulle kunna dundra in medan jag skulle få smaka träd! Som tur var stod x antal hundra kilo och väntade i en dunge lite längre bort vilket tydligen lugnade ner O G som bromsade in. Jag slängde mig av och sprang därifrån.
Pjuh säger jag. Jag måste ärligt säga att det var bland det värre jag varit med om i hela mitt liv. Jag var så skiträdd att jag varken visste ut eller in. Där fick vi för att vi kvällen innan skulle fira att alla "extrema aktiviteter" var avklarade. Hur som helst, allt gick bra med både mig och Micke och vi red faktiskt hästarna tillbaka efter att guiden tjatat på oss (läs mig).
Så var det med det. Vi tackade för ridturen och intog skakandes en lunch som varade i närmare två timmar!
Nästa anhalt trekking (denna gång för egen maskin) vid abel tasman.
hejdå.
Franz Joe Glaciar.
Nu var det ett tag sen sist...vi har haft strömavbrott på James st. i två dygn och därmed varit utan internet sen får jag väl erkänna att jag inte lagt överdrivet mkt energi åt bloggen heller. Men nu så ska vi jobba vidare på NZ-trippen där nästa anhalt var Franz Josef Glaciar. Färden dit var, lik alla andra, full av allsång, kurviga vägar, upp- och nedförsbackar samt en och annan possum på vägarna! Vi tog oss fram i lunkande tempo på vägarna (ingen turbo i bilen direkt) och blickade fram mot en lång härlig promenad i fantastiska landskap! Så blev det också. Faktiskt väldigt lugnt och rogivande blev den promenad, aningen lång men otroligt trevlig.
Gamle franz. (bilden är suddig pga. sand i linsen).
franz. (sand i linsen).
vackert vattenfall med sand i linsen.
vacker pojke framför vattenfall (mindre sand i linsen?).
annan stilig pojke framför vattenfall (sanden kommit tillbaka?).
bättre bild av franz.
bättre bild på micke.
olof knatar i vattnet. Det var rätt så kallt kan jag säga.
fryser om fötterna, men härdar ut för en sista bild vid gamle franz.
Som ni märkte fungerade kameran stundtals bra, medan vissa foton inte alls ville jobba me! Roligare än så här blev det inte den här gången tyvärr. Nästa anhalt för sällskapet blir Westport där vi hann med en hel del. För att nämna några saker, besökte den absolut mest deprimerande lanthålan på världskartan (våra mått mätta), nakenbad i tazman sea och försökte skumpa hästa i vildmarken. Det sistnämnda gick sådär kan jag säga, men mer om det nästa gång!
ciao.
Gamle franz. (bilden är suddig pga. sand i linsen).
franz. (sand i linsen).
vackert vattenfall med sand i linsen.
vacker pojke framför vattenfall (mindre sand i linsen?).
annan stilig pojke framför vattenfall (sanden kommit tillbaka?).
bättre bild av franz.
bättre bild på micke.
olof knatar i vattnet. Det var rätt så kallt kan jag säga.
fryser om fötterna, men härdar ut för en sista bild vid gamle franz.
Som ni märkte fungerade kameran stundtals bra, medan vissa foton inte alls ville jobba me! Roligare än så här blev det inte den här gången tyvärr. Nästa anhalt för sällskapet blir Westport där vi hann med en hel del. För att nämna några saker, besökte den absolut mest deprimerande lanthålan på världskartan (våra mått mätta), nakenbad i tazman sea och försökte skumpa hästa i vildmarken. Det sistnämnda gick sådär kan jag säga, men mer om det nästa gång!
ciao.
skydive.
Då var det dags att berätta för Er hur man hoppar fallskärm. Vi snackar alltså skydive över Fox Glaciar, klassat som ett av världens absolut bästa ställen för fallskärmshopp (vem klassar förresten såna ställen, måste ju vara väldigt subjektivt kan tyckas??). Vad jag syftar på är att vackra landskap från fallskärm beror på väder, vind, individen i fråga och dagsformen. Nu föll det sig faktiskt så att vädret var strålande, vinden lagom och formen fantastisk!! Att jag är jag och denna gång representerar individen i fråga får ni hålla till godo med.
Så här gick det...
läckra kostymer på läckra gossar.
otroligt het mössa/hjälm(?).
take off.
flying up.
higher...
..and higher.
sekunder innan hoppet, är du smått illamående mån tro Micke?
här snackar vi stora fötter, jämför med vägen t ex. lätt 45:or.
going down.
landat.
ooootroligt nöjd.
Jo, sån gick det ja. Skydive var otroligt mäktigt, fantastiskt helt enkelt! Till skillnad från bungyn hann man nu njuta av landskap och vyer och samtidigt få en ordentlig adrenalinkick. Som sagt, mycket nöjd.
Tänkte avslutningvis bjuda på en helt anna grej som vi skrattar gott åt här. Detta mina damer och herrar är norsk humor på äkta manér. Riktigt vass om jag/vi på James st. själva får säga!
akkurat sån ja!
det ska var sån ja!
Ses vid Franz Josef glaciar nästa gång.
hujt.
Så här gick det...
läckra kostymer på läckra gossar.
otroligt het mössa/hjälm(?).
take off.
flying up.
higher...
..and higher.
sekunder innan hoppet, är du smått illamående mån tro Micke?
här snackar vi stora fötter, jämför med vägen t ex. lätt 45:or.
going down.
landat.
ooootroligt nöjd.
Jo, sån gick det ja. Skydive var otroligt mäktigt, fantastiskt helt enkelt! Till skillnad från bungyn hann man nu njuta av landskap och vyer och samtidigt få en ordentlig adrenalinkick. Som sagt, mycket nöjd.
Tänkte avslutningvis bjuda på en helt anna grej som vi skrattar gott åt här. Detta mina damer och herrar är norsk humor på äkta manér. Riktigt vass om jag/vi på James st. själva får säga!
akkurat sån ja!
det ska var sån ja!
Ses vid Franz Josef glaciar nästa gång.
hujt.
