amanlywayoflife

Tjenare!

 

Som vanligt är jag medveten om att jag bombar er med uppdateringar, så jag ska försöka lugna ner mig och blogga mindre.

Problemet är att det just nu inte händer så jättemycket av publiceringsvärde här nere. Ta det inte fel, vi har en grym vardag. Sol, volleyboll, poker, träning och lite skola utgör en ypperlig vardag, men utan större händelser. Jag spenderar största delen av tiden att vänta på Natalie som är på plats i Sydney om 9 dagar, och mackan spenderar största delen av tiden i väntan på att hitta motståndare till sina warcraft-games.

 

Eller vänta, vi har ju tamigfan fått en ny roomate. Våran nya roomie heter Serhat, och det har sedan länge varit bestämt att han skulle få en plats här på James Street. Nu har iaf inflyttningen skett, och han trivs som fisken i vattnet (hoppas och tror jag). Jag och Serhat hyrde en flyttbil en morgon och körde över alla hans stuff från Bondi hit till Manly, och sen var han en i familjen! Som tack för hjälpen fick jag två feta meals på McDonalds och en kaffe, så det var sjukt värt.

 

Annars så är väl största händelsen i mitt liv att en jävla mås kom och tog en hamburgare ur handen på mig. Jag satt med den 2dm från munnen och från nowhere dök han ner och högg till. Jag blev ju skiträdd och burgaren flög ut över marken. Som om inte det vore nog så kommer det ytterligare 40 måsar när det vankas bakteriefyllt asfaltsmat. Det var inte lätt att försöka se allmänt cool och laid back ut när en mås just snott en hamburgare ur handen på mig för att sedan äta upp den med alla sina polare mitt framför ögonen på mig. Jaja, han besparade mig iaf lite onödiga kalorier.

 

Well, nu måste jag plugga lite och mackan ska dra iväg och klättra.

Slänger in lite bilder, så att ni iaf får ut något slags värde ur detta inlägg!

På återseende!

 

Yes. Amanlywayoflife.blogg.se åter igen aktiv efter ett välförtjänt vinterlov. Då menar jag ett välförtjänt vinterlov från plugg och förpliktelser och inte från bloggandet, för vi är fanimig inte duktiga på att uppdatera.

Vad har hänt sen sist då? En fruktansvärt massor skulle jag vilja säga.
Jag har varit hemma på Gotland och njutit av den svenska sommaren medans Marcus har varit i Uppsala (och lite Gotland) och gjort detsamma.
Det har spelats volleyboll, det har byggts volleybollnät på morgonkvisten, det har lapats sol på stranden, det har varit fyllor, det har varit besök på Fårö och i Åminne, men mest av allt har det hängts på Irisdalsgatan 62.
Hur summerar jag det hela? Med tre ord: roligaste sommaren någonsin. Jag skulle vilja passa på att tacka alla för att ha bidragit till detta, men det finns några som har gjort min sommar extra minnesvärd:

Natalie: Genom att få mig att skratta, längta och känna har hon varit största anledningen till denna perfekta sommaren. Vi har haft så jävla roligt och underbart tillsammans, och jag skulle ge allt för att återuppleva de här sex veckorna med henne. Förhoppningsvis får vi en minst lika bra sommar tillsammans nästa år. Eller ja, förhoppningsvis får vi en minst lika bra sommar nere i Australien. Om vi lyckas spara ihop pengar åt Natalie, that is.
Så om någon vill donera pengar i kärlekens namn kan ni maila för mina kontouppgifter. Donationer av alla storlekar är varmt välkomna.

Familjen: Mamma Käthe och Pappa Benny har under sex veckor försett mig med mat, husrum, kärlek och alkohol(!). Detta gör dom utan att tveka och utan att förvänta sig någonting tillbaka. Men det räckte inte med att förse mig med ovan nämnda saker, utan de gav även exakt samma saker till Olof, Marcus och Danne.
Om inte de två helgonförklaras när deras tid är kommen ska jag personligen åka ner till påven och ge honom en omgång han sent ska glömma. Det finns inga bättre och finare människor. Och det gott folk, det kan jag sätta mitt liv på.

Självklart får jag inte glömma mina käre bror Daniel som har joinat och förgyllt fester, stranddagar och vardagar. Framför allt har han låtit mig reta honom tillräckligt för ett år framöver. Hoppas verkligen du tar lika mycket ledigt nästa år.
Jag lovar att du ska få ännu fler kort publicerade på stureplan.se då!

Olof: Olof, Olof, Olof.. 10 dagar hade vi att jobba med, och vilka 10 dagar det blev. Jag hämtade dig på båten 00:20 på torsdagen för att snabbt köra hem, dra två shots och två öl, och fort som fan trampa ner till Burs invigning. Vi la ribban högt men vi sjönk aldrig under den. När man inte trodde en kväll kunde bli bättre överträffades den av nästa.
Manly och James Street är inte samma sak utan dig, och jag önskar verkligen att du hade åkt med tillbaka.

Anton: Anton är min käre vän och en av få som delar min passion för beachvolleyboll. Så fort smhi visade en lovande prognos inför morgondagen spikade vi heldagar på tofta oavsett hur trötta vi var. Hade jag varit full kvällen innan körde Anton, och hade Anton varit full kvällen innan körde jag. Vi har byggt nät, plockat ihop nät, ätit russin, skurit upp fötter och haft det jävligt kul. Så, tack för i sommar!

Mackan: Jag tänker inte skriva någonting känslomässigt. Det blir bara så pinsamt eftersom jag med all sannolikhet kommer att sitta ca 3dm bort när du läser detta inlägg. Dessutom behöver jag inte tacka av dig då vi snart kör 6 månaders sommar tillsammas!

Tack också till Alma, Pata, David, Jonte, Osten, Gambe, Linus, Sara, Jossan, Alex, Viktor, Natalies familj och alla er andra jag kan tänkas ha glömt bort såhär mitt i natten!

Jag hade egentligen tänkt att skriva och berätta om färden tillbaka till the land down under, men det sparar jag till nästa inlägg. Istället avslutar jag med sommarbilder på mina nära och kära.

Hellu!

Jag har egentligen inte så mycket att skriva, utan använder det mest som undanflykt för att slippa plugga.
Vad händer här nere då?
Jo, en jävla massa plugg är vad som händer. I förrgår skrev jag en av fem tentor som ska avklaras under en treveckorsperiod. Marcus har väl i princip samma upplägg som mig, bara att jag gnäller mer över det.
Vardagen är fruktansvärt enformig, men trots det går tiden förvånansvärt fort.
Sova, äta, plugga, äta, plugga, äta, plugga, sova, med undantag för lite pendling till skolan och lite träning då och då.


Nu har det gått ett en vecka sen våran älskade olof försvann hem till Sverige, och saknaden är stor. Trots att man klivit ovanpå varandra och tvingats sett varandras fula nunor dagligen i ett halvår så har vänskapen bara stärkts. Kärleken är stor. Och nej, there's nothing gay about it, it's just http://www.youtube.com/watch?v=lL4L4Uv5rf0 .
Just nu taggar samtliga i trion inför v.28 då det blir reunion på gotland!

De senaste två månaderna har vi gått runt med ekonomisk ångest och bävat inför juni och juli, då vi räknat med att få ligga ute med dubbla hyror eftersom vi inte hittat någon som varit särskilt sugen på att flytta in här lagom till vintermånaderna.
MEN, från nowhere dök två(!) stycken upp! Först in är Erik som flyttar in imorn och blir kvar här på obestämd tid. Vi har träffat honom några gånger, och han är väldigt trevlig och rolig, så det kommer nog fungera finfint!
Och sen till Juli månad när vi åkt hem så flyttar Elin in. Hon är just nu hemma i Sverige och flyger hit i slutet av juni för att börja plugga på en skola som ligger här i Manly. Hon kommer vara här i fyra år så henne lär vi få se en hel del av, vare sig hon kommer bo hos oss eller inte i framtiden!

Jag antar att ni börjar bli trötta på bilder från Australien så jag tänkte att jag helt enkelt slänger in lite random bilder jag har i en mapp på datorn. De flesta är från gotland förra sommaren, och påminner mig om hur underbart det kan vara hemma. Det är allt från en nude, schtekande gambe till en snorfull Viktor som jagar kor på en äng.
Och ja, just nu har jag hemlängtan. God damn tentaperiod!
Enjoy!

Glory, glory Man United!!!! Äckligt vikgtigt med ännu ett guld, tack för trevliga sms-kontakter vänner! Behövs under nervösa stunder som dessa :).

I skrivande stund är det inte mer än en timme kvar innan jag lämnar James st. De tre musketörerna ska möta upp lite vänner nere vid wharfen för en kaffe och sista hejdå. Sorgligt men sant. Det är vekrligen med blandade känslor jag lämnar Sydney som är en fantastisk stad!

Jaja, nog med deppiga utlägg från min sida...nu kör vi! Min sista kväll ute sammanföll som sagt passande med den ovan nämnda ligaguldet som bärgades dagen innan och Norges nationaldag. Dessa tre faktorer kan inte annat än sluta i SCHTEK och sån blev det akkurat!




Vädret bjöd till. Bilden tagen över "little manly". Det är hit man ska ta tjejer på picknick!





Henke bjöd till.





Mackan bjöd till.





Jag bjöd till.




Det börjar vankas SCHTEK ser ni va!? Vi hade fått höra att 17=suit up. Visste väl att kostymen skulle komma till användning. Hahahaha...tre dagar innan man åker hem.





Vi bjöd lite tjejer till "little manly". Skämt å sido, tack goa norska vänner för att vi fick äran att fira dagen tillsammans med er!





Bra styrd frukost Kenta!





Tack Kimpa!






På väg mot färjan och byn efter en skön champagnefrukost.





Da crew!





På färjan. Håvard och jag.





Schtek!





Parad med poliseskort, det e SCHTEK!





Parad.





Parad.





Sån ja!





Lunch på Cargo bar- det e SCHTEK!





SCHTEK!





Jag trivs!





Det e nice Kimpa! Vi schteker.





Kimpa filosoferar.





Henke njuter av solen!





De tre musketörerna SCHTEKER!


Sån blev det! Nu är det nästan bråttom, ska med färjan mot staden inom kort! Vi avslutade kvällen på Summit bar, 47e våningen. Henke höjdrädd som han är var först att beställa...hahaha!

Jag vill avsluta det här inlägget med att tacka mina bröder, vapendragare och vänner för livet för en underbar vistelse i Australien. You truly know the mening of "amanlywayoflife". Love you guys!

Ni övriga, vi ses i Svedala!

Tack för mig.

Sån ja.

Det sista stoppet på vår vistelse i NZ var Kaikoura. En mysig liten by mest känd för olika former av valsafari. Hur man än vrider och vänder på det hela så kostar liknande event pengar, oftast mycket pengar! Efter ett kort besök på ett internetcafé visade sig att just pengar för närvarande visade sig vara en bristvara för både mig och Micke. En liten miss i budgeträkningen. Efter att noga tänkt igenom vår resa och äventyr kändes det dock inte helt orimligt att det helt plötsligt var näst intill tomt på kontot, ändå hunnit med en del!

Däremot inföll sig ett annat bekymmer samtidigt. Tomt på kontot och på tok för lite bensin, trist matförråd, en kommande natt på hostel och lite annat smått är ingen bra ekonomisk ekvation. Svår att lösa i alla fall för mig som inte är känd för att vara ett matematiskt geni. Hade någon kunnat lösa en liknande ekvation hade å andra sidan pengar aldrig varit något problem!? Vad vet jag, snackar bara massa gojja som vanligt!!  Hur som helst fick vi ekonomin att gå ihop med nöd och näppe. Till vår stora förskräckelse gick de sista cashen till att betala en vidrig skatt på flygplatsen för att dem påstod sig vara miljövänligt inställda!

Den sista biten på resan blev således ett stopp i Kaikoura där vi spnanade in havet från strandkanten. Tro på tusan om vi inte såg en val ändå, något stort mörkt monster längre ut var det iaf. Sort? Inte en aning! Vägen söderut mot Christcurch körde jag då Micke efter två bad på resan varav endast ett var frivilligt dragit på sig en ordentlig förkylning. Framme i Christcurch checkade vi in på ett hostel, parkerade rumporna i soffan och slökollade tv samt spelade kort resten av kvällen- ordentligt efterlängtad var den soffan kan jag säga! Hur som helst, tre bilder bjuder jag på iaf.




Sista morgonen i bilen och uppe med tuppen som vanligt! Micke lyckades fånga solen när den så smått började titta fram.




De e la rätt vackert!




Här står jag och kikar på valar/monster i Kaikoura.


Som sagt efter det här bar det av åter till Christcurch för en natt på hostel och sedan fly tillbaka till Sydney. Vi återfann oss på James st. den 15 april, ett kärt återseende. Henke hade dukat fram världens frukost- sjukt gott! Tack bro!


Det var NZ det. För övrigt är det i skrivande stund min sista dag i Australien. Lämnar landet imorn med blandade känslor måste jag säga. Mer om det i det absolut sista inlägget..."ligaguld, 17 maj och SCHTEK".

hej hoj

Ja, så var vi långt borta från hästarna och andra hemskheter (läs Westport). Abel tasman, känd för fantastisk natur och härliga trekk-leder, kändes som ett lagom lugnt stopp efter de hemskheter vi utsatt oss själva för under de senaste dagarna. En skön långpromenad i berikande natur kan ju inte bli mer än härligt! Härligt var precis vad det blev, i alla fall för mig med skor!! Det visade sig nämligen att Micke i all sin hast missade att plocka med sig sina skor från hästturen. Till hans försvar får ju tilläggas att varenda pinal han hade på sig var dyblöta och hängdes på tork innan avfärd. Återigen igen skapar alltså hästarna problem, nu inte ens närvarande! Hur som helst, vi TURISTER begav oss av på en långpromenad iförda rassliga shorts, mjukisar, långärmad, ett par skor och ett par flippisar!! Jag hade aldrig bemästrat en närmare 4 timmar lång promenad i flippisar, Micke däremot är inte den som gnäller utan traskade på med ett leende på läpparna. Vi lyckades knäppa några bilder utan sand i linsen och det är väl hög tid att delge er dessa...





Abel tasman. OBS. Det är schtek ute!! Första, möjligen andra gången, som vi kan gassa i solen!




kikar lite.




tja, ingen speciellt rolig bild det här ju.




bättre, många fina små vattenfall bjöds det på!




ute på farlig mark, över skyddsräcket och mot stenen. vad gör man inte för en bild?




framme. fiol efterfrågas, hade varit lite lustigt att köra en näcken. Vi var dock tyvärr inte ensamma...




close up.

Roligare än så här blev det tyvärr inte gott folk! Jag är svinigt trött och henke ligger bredvid här och vill sova. Nästa anhalt Kaikoura och valar, delfiner, sälar mm.!

hej hoj

Hallå ja!

Det här inlägget blir mer fartfyllt vill jag lova. Vi börjar med nakenbadet tycker jag. Det föll sig nämligen så att nu så här när alla mer "extrema aktiviteter" var avklarade tyckte vi att det vore trevligt att fira med en öl nånstans. Vår vän "ensamma planeten" åkte upp ur handskfacket varpå på Micke lusläste östkustens utbud av ställen med serveringstillstånd. Westport, hojtade han till efter ett tag, har faktiskt ett eget bryggeri/bar. Sagt och gjort, ölälskare som vi är blev plötsligt min högerfot ett par kilo tyngre och bilen färdades i ilfart norrut- mot Westport!

Efter fattat ölbeslut och tung högerfot kom även den smartare delen av min hjärna ikapp beslutet. Den gjorde mig påmind om att vi inte borde entra en bar utan att fräscha till oss lite. Med ens dyker idéen upp:

- Micke,  ska vi ta ett dopp?
- Tja, varför inte. Tasman Sea ser väldigt lockande ut!

Sagt och gjort svängde jag in på första bästa p-ficka, poppa bakluckan (japps, knapp i bilen- schtek) och hivade fram tvål och rena kläder. I tidigare inlägg har jag bestämt påpekat (läs gnällt om) att det var aningen kallt i NZ. Den här kvällen var inget undantag!



Vattnet kändes till en början okej, sen kom chocken! UHH va kallt det var...som vanligt sand i linsen!

Fler bilder blev det inte härifrån, var för kallt helt enkelt. Så nästa stopp på trippen var Westport och en efterlängtad öl. Som tur var hade vi närmare tre mil kvar i bilen varpå värmen och Cat Stevens vreds till max! Tre mil senare, rena och åter varma rullar vi in i Westport. Staden/Byn/Hålan Westport är inte överdrivet stor, själva city var vägen vi rullade in längs vid.

- Ta nästa höger säger Micke, bryggeriet/puben ska ligga här precis vid hörnet.

Som en god bilförare man är bromsar jag in lugnt och försiktigt, rekar området (bakåt, vänster & höger) när huvet viker av till höger står där en fet kyrka! Jag svänger in på vägen och rullar sakta vidare förbi kyrkan...och där, där bakom kyrkan ser vi skylten, den är släckt! Till vår stora besvikelse var det förbannade bryggeriet/puben stängt!! Sån otur kan man ju inte ha tänkte vi, det hade vi. Vi valde ändå att parkera bilen och reka stan. Möjligen kanske det fanns något annat trevligt ställe som kunde servera oss en bägare? Efter tio minuters promenad fram och tillbaka genom centrum tog vi ett moget beslut och bestämde oss för att skippa ölen.

Seriöst! Westport! Vilken fullständigt vidrigt och trist håla. Vi blev deprimerade så fort vi klev ur bilen. Det var inte alls vår "kopp te" om man säger så. Rätt in i bilen igen och leta sovplats. Det blev med andra ord ingen öl den kvällen, men väl ett uppfriskande bad!

Morgonen efter åkte vi tillbaka en bit (söderut mot Queenstown igen) för att se de beryktade pancakerocks. I vanlig ordning vaknade vi klockan tidigt, väldigt tidigt. När vi besökte pankaksstenarna fannsdet inte en människa in närheten. Det var en riktigt trevlig morgonpromenad faktiskt!




Sju tröjor på mig! Stenarna ligger på lager som pannkakor.




Läckert!




Mer stenar.




stenar.


Det ska nog ses med egna ögon det där. Mycket vackert var det i alla fall! Nu kliver vi raskt över till vår horsetrekking. Hur tror ni det gick? hahahaha säger jag.




Ser ganska vass ut ändå!




Går riktigt bra ju. Jag till höger på onkel George och Micke till vänster på..asch tappat namnet på hans häst.


Onkel George var den äldsta och tröttaste hästen på rangen, honom bad jag om att få. Skämt å sido, vill inte kategorisera mig som en förstklassig ryttare direkt även om jag suttit på ryggen tidigare. Man kan säga som så att jag har respekt för hästar! Ha nu detta i åtanke för fortsättningen av storyn.

När vår guide frågade om vi ville prova trava tvekade jag ordentligt men accepterade inviten och travade efter lagomt bekväm. Kan direkt erkänna att jag aldrig hittade den där snygga rytmen. Micke däremot, aningen mer erfaren än mig var sugen på galopp. Jag och O G bestämde oss för att chilla och äta lite gräs istället. Efter fem minuter var herskapet tillbaka och Micke hade ett stort leende på läpparna. Färden gick vidare över kullar, stenar och fram till älven. Klart vi ska fotografera i älven tyckte guiden...mje tyckte jag. Hon fick som hon ville och i bäcken red vi, först Micke sedan jag.

 


Här ser det ju bra ut.




Fortsatt okej!




Inte så pjåkigt för att vara ganska rädd.




Det är nu det verkligen går åt h-vete!!


Mickes häst snubblar i vattnet och skenar. Jag befinner mig längre bort, till höger utanför bilden. Micke kastas av och x antal hundra kilo muskler kommer springandes mot mig och O G. Jag fick panik, O G lunkade lite lätt åt sidan, x antal hundra kilo swischar förbi och är borta. Nu kan man ju tror att äventyret skulle vara över. Guiden ropar till mig att vända O G och komma tillbaka till henne. Det var lättare sagt än gjort kan jag säga. O G saknade nämligen x antal hundra kilo och börjar gå i motsatt riktning. Guiden ropar igen och jag ber vänligen, men BESTÄMT Onkel George att stanna. Det gillade han inte alls och satte av i full galopp med mig på ryggen genom vattnet, upp ur älven, ut på fältet....alltså det gick så fort! O G hade säkert inte sprungit på tio år och det tog han igen med mig på ryggen. Jag var övertygad om att det var sjukhus nästa för min del. Det blev inte bättre av att han sprang rätt mot ett skogsparti, ett sånt där lagom snårigt ni vet. Lagom snårigt i den bermäkelsen att han lätt skulle kunna dundra in medan jag skulle få smaka träd! Som tur var stod x antal hundra kilo och väntade i en dunge lite längre bort vilket tydligen lugnade ner O G som bromsade in. Jag slängde mig av och sprang därifrån.

Pjuh säger jag. Jag måste ärligt säga att det var bland det värre jag varit med om i hela mitt liv. Jag var så skiträdd att jag varken visste ut eller in. Där fick vi för att vi kvällen innan skulle fira att alla "extrema aktiviteter" var avklarade. Hur som helst, allt gick bra med både mig och Micke och vi red faktiskt hästarna tillbaka efter att guiden tjatat på oss (läs mig).

Så var det med det. Vi tackade för ridturen och intog skakandes en lunch som varade i närmare två timmar!

Nästa anhalt trekking (denna gång för egen maskin) vid abel tasman.

hejdå.

Nu var det ett tag sen sist...vi har haft strömavbrott på James st. i två dygn och därmed varit utan internet sen får jag väl erkänna att jag inte lagt överdrivet mkt energi åt bloggen heller. Men nu så ska vi jobba vidare på NZ-trippen där nästa anhalt var Franz Josef Glaciar. Färden dit var, lik alla andra, full av allsång, kurviga vägar, upp- och nedförsbackar samt en och annan possum på vägarna! Vi tog oss fram i lunkande tempo på vägarna (ingen turbo i bilen direkt) och blickade fram mot en lång härlig promenad i fantastiska landskap! Så blev det också. Faktiskt väldigt lugnt och rogivande blev den promenad, aningen lång men otroligt trevlig.




Gamle franz. (bilden är suddig pga. sand i linsen).



franz. (sand i linsen).



vackert vattenfall med sand i linsen.



vacker pojke framför vattenfall (mindre sand i linsen?).



annan stilig pojke framför vattenfall (sanden kommit tillbaka?).



bättre bild av franz.



bättre bild på micke.




olof knatar i vattnet. Det var rätt så kallt kan jag säga.



fryser om fötterna, men härdar ut för en sista bild vid gamle franz.



Som ni märkte fungerade kameran stundtals bra, medan vissa foton inte alls ville jobba me! Roligare än så här blev det inte den här gången tyvärr. Nästa anhalt för sällskapet blir Westport där vi hann med en hel del. För att nämna några saker, besökte den absolut mest deprimerande lanthålan på världskartan (våra mått mätta), nakenbad i tazman sea och försökte skumpa hästa i vildmarken. Det sistnämnda gick sådär kan jag säga, men mer om det nästa gång!

ciao.

Då var det dags att berätta för Er hur man hoppar fallskärm. Vi snackar alltså skydive över Fox Glaciar, klassat som ett av världens absolut bästa ställen för fallskärmshopp (vem klassar förresten såna ställen, måste ju vara väldigt subjektivt kan tyckas??). Vad jag syftar på är att vackra landskap från fallskärm beror på väder, vind, individen i fråga och dagsformen. Nu föll det sig faktiskt så att vädret var strålande, vinden lagom och formen fantastisk!! Att jag är jag och denna gång representerar individen i fråga får ni hålla till godo med.

Så här gick det...



läckra kostymer på läckra gossar.




otroligt het mössa/hjälm(?).




take off.




flying up.




higher...




..and higher.




sekunder innan hoppet, är du smått illamående mån tro Micke?




här snackar vi stora fötter, jämför med vägen t ex. lätt 45:or.




going down.





landat.





ooootroligt nöjd.



Jo, sån gick det ja. Skydive var otroligt mäktigt, fantastiskt helt enkelt! Till skillnad från bungyn hann man nu njuta av landskap och vyer och samtidigt få en ordentlig adrenalinkick. Som sagt, mycket nöjd.


Tänkte avslutningvis bjuda på en helt anna grej som vi skrattar gott åt här. Detta mina damer och herrar är norsk humor på äkta manér. Riktigt vass om jag/vi på James st. själva får säga!



akkurat sån ja!




det ska var sån ja!


Ses vid Franz Josef glaciar nästa gång.

hujt.

Hej alla valborgsfirare!!

Är precis hemkommen från en fantastisk fotbollsmorgon, Utd spelade brallorna av Arsenal. Jag gillar det! Kunde inte fått en bättre start på dagen faktiskt!

Nuså, innan jag delger Er mina erfarenheter/upplevelser/skräckbilder från bungy och swing tänkte jag kort återge dagen innan, närmare bestämt eftermiddagen innan extremaktiviteterna. Det föll ju sig så att vädret inte alls ville schteka på oss. NZ bjöd istället på regn, snålblåst och evigt mörker kändes det som. Jag, min brunbrända bringa och Micke var inte helt nöjda med den situationen. För det första kändes det som om varje sekund gjorde mig blekare och för det andra, med aussieväder i bakfickan, hade jag inte direkt packat väskan för vintertider. Ett par jeans, ett par mjukisbyxor, två hoodeys, två tunna långärmade tröjor, några t-shirts, tre par shorts och mössa fick duga som påbylsning under vistelsen tänkte jag. Om jag inte missminner mig så påpekade jag för några dagar sen att det var lite småkyligt i bilen under nätterna. Natten i Dunedin var riktigt svinkall, dels beroende på vädret men dels även pga. klumpig parkering. Efter att ha sovit i mjukisar första natten (inte direkt bekvämt att sova i jeans tänkte jag) åkte jeansen på inför den andra. De tröjor som jag räknade upp satt även dom på kroppen i fortsättningen. Trots detta frös jag som en tok.

Framme I Queenstown
Nu var det kallt på riktigt och väderrapporter skvallrade om minusgrader under natten- tack för kaffet sa jag! Eftermiddagen spenderades i olika affärer för att hitta billiga varma kläder, täcken, filtar och dylikt som skulle hjälpa oss att överleva helvetesnatten. Borde kanske påpeka att vi först satte oss på ett café och drack kaffe i två timmar för att värma oss lite, det var så sjukt kallt! Brrr.

Timmar senare hade vi införskaffat underställ, vantar, mössa till Micke (jag åker ingenstans utan min :D.) och var redo för en natt med minusgrader tänkte vi. Ytterligare en timme gick och vi bestämde oss för att skippa den sedvanliga måltiden (bild och beskrivning kommer senare i inlägget) för att istället äta indiskt. Ni som känner mig väl vet att jag ibland kan vara aningen känslig mot stark mat. Tro det eller ej, den här gången brydde jag mig inte ett dugg i hopp om att få svettas lite istället för att frysa. Väl inne på resturangen parkerade vi rumporna vid det enda bordet som faktiskt hade infravärme inomhus, såja!! Tro inte för ögonblicket att detta fick mig att ta av mössa eller vantar förrän maten kom!! Maten var stark, men i det här fallet till belåtenhet. Mätta och varma gick vi ut i kylen med inställningen att den här natten kirrar vi lätt!! Moahahahahaha sa kylan och blåsten som träffade oss i ansiktet utanför resturangdörren. Föreställ er en fullständigt överrumpling av kyla och blåst och samtidigt i bakhuvet bli påmind om att du ska sova i en trött Nissan Sunny....kaxig!? Det var inte vi kan jag säga utan sa så här:

- Hejdå bilen!
- Hej hostel!

Natten spenderades mao. på hostel, kan ha varit resans bästa beslut. Efter en lång varm dusch var det riktigt fint att lägga sig i en säng och somna in medveten om att jag skulle vakna upp i ett tokvarmt rum med smärre inslag bakfylla och fis. Några engelska roomies skulle nämligen ut å härja på kvällen, vi skulle upp med tuppen och bungyjumpa!

07.00 ringer klockan och nu är det dags. Borsta gaddarna, packa ihop sakerna and of we go. Är väl på tiden att också bjuda på lite pics tror jag, har babblat för mkt igen.





Här är den sedvanliga måltiden bestående av tonfisk, tomat, nötter, russin, morot samt mer tomat och tonfisk. Smaksatt med den klassiska bbq såsen (btw. henke och mackans älsklingssås) och den berömda sweet-chili såsen.


Nu bungy & Swing



Nevis river.



Plattformen där hoppet ska äga rum.



Plattformen.



- Det är ändå rätt högt det här Micke! (Jag samlar mod).



Samlat modet.



Micke har även han samlat på sig mod.



Inte långt kvar nu.



Gaulp!




UHHH!



Micke fick äran att hoppas först.



Känns ganska bra trots allt, det är ju bara 134 meter!



Nu är det nära på riktigt.



Lite kissnödig...




Bara att släppa det....3,2,1 go!

Nånstans mellan 0.3 och 2 sekunder hörs

AHHHHHHHHHHHHH...en helt galen känsla!



Sjukt nöjd!


Med adrenalinet pumpandes i ådrorna frågor en av gubbarna om vi vill köra Swingen för en billig penning. Micke frågar rakt på sak vad en billig penning är!? 55 bucks per skaft säger han. Vi sa:

- Vad tror du själv?

För 55 $ gick vi på säljknepet och körde Swing direkt efteråt, så uppe i varv som vi nu var glömde vi tyvärr att fotografera...äckligt dåligt och korkat gjort. Men men...




Där ute var det iaf.



Det här med bungy måste sägas är en härligt läskig känsla. Det tog mig ca två sekunder in i själva hoppet för att ens fatta vad jag pysslade med och dom kom även skriket som ett mail i inboxen. Det gick bara inte att stoppa. Min tanke var att försöka agera cool och inte ge ifrån mig så mycket som ett pip....hahahaha. Det fick jag äta upp när jag såg älven bli större och större och stenen till vänster komma otäckt nära. Jag skrek som bara den!

Hur som helst en upplevelse som rekomenderas varmt för den som vågar!

Bjuder på några äldre videoklipp från det vi gjorde som avslutning. Nästa anhalt för oss var Fox Glaciar och skydive. Just det här stället ska vara betraktat som ett av världens absolut bästa ställen att hoppa fallskärm ifrån. Det är mao. vad nästa inlägg kommer att bjuda på.


Bungy

 



Swing



Klart vi gjorde den upp och ned och huvudena vända mot plattformen, var utan tvekan värst enligt dem!!


hej hoj

hej.

Kikade i kalendern under morgonens frukost och såg till min vilda förskräckelse att det bara är 23 dagar kvar på min vistelse i AU...vart tog den terminen vägen!?? Det är ju helt sjukt vad tiden går fort. Att man blir lika förvånad över detta varje år är ju också för visso ett mysterium i sig. Jaja..tur att schteken nåt svedala iaf annars hade jag blivit deprimerad på riktigt.

Det här inlägget kommer också bli lite annorlunda då det kommer att innehålla tre skilda delar:

Del 1. Innehåller en refklektion (läs Olof spyr galla över tidskillnaden) över för och nackdelar mellan att ligga, för tillfället 8 timmar före.

Del 2. Innehåller en kort uppdatering från Manly, James st. och vad som händer här.

Del 3. Innehåller som rubriken skvallrar om dag 3 från kiwiland.


Del 1

Det här med tidsskillnad har ju sina för- och nackdelar. I skrivande stund kan jag då bara rada upp nackdelar. Okej en fördel (förutsatt att man kommer ihåg det, facebook ger hjälpande hand får tilläggas) är ju naturligtvis att jag med all rätt kan gratta "i förskott". Det får ju sägas vara ett privilegi få förunnat lr?? Hoppas Ni inte sitter där hemma, bittra och allmänt griniga och vänder detta till något negativt nu. Det klarar jag bra själv! haha..

Skämt å sido, vad jag vill komma fram till är att denna tidskillnad drabbat mig ordentligt och framför allt just denna vecka med Champions league och allt. Det är ju nämligen så här att jag läser på distans hemma från Sverige under min vistelse här. Morgonseminarier i sverige har då passat mig som handen i handsken då detta innebär kvällstid för mig. Nu däremot gick min hittills härliga tur rent utsagt och h-vete. Läraren tyckte att med tanke på att vi inte vara så många i seminariegruppen så är det behändigare om vi kör seminarier på kvällstid. Trots påtryckningar och väl valda ord i mail från flera (framför allt mig) valde den '¨*^'^^* att förlägga seminarietiden till tisdagar kl 18.00. För mig innebär detta i dagsläget 02.00 på natten. Seminarierna varar 1.5 timme och just denna afton/natt/morgon, kalla det vad ni vill, är det ju även semifinaler i CL vilka för mig börjar sändas 04.30...inte helt nöjd med detta.

Hahaha nu när jag själv läser det här är det ju inte så farligt egentligen...bara att kliva upp :D Började skriva innan mellanmålet (läs trött, grinig och allmänt bitter). Tänk vad lite fruktsallad och keso kan göra! Nu å andra sidan verkar det nog som jag är aningen schizofren, får la bju på de! Över till James st.



Del 2

Jag har nu varit hemma i nästan två veckor sen NZ-trippen. Det måste sägas att det är härligt att vara hemma, trots att det är en del plugg som behöver stökas undan just nu. Så vad görs? Egentligen så händer inget nytt...vi är ganska tråkiga i vanlig ordning och återigen kommit in i en Manly(g) vardag. Jag tänkte dock bjuda på ett par pics från några morgonprommisar som inte går av för hackor. Vissa av bilderna är tagna ganska tidigt på morgonen där både jag å Hank är trötta, frusna och sjukt hungriga...se själva hur det kan gå när guttar är ute på tur.




Uppe med tuppen- va tror ni själv!?





"Det är så vackert att det nästan gör ont". (Vart kommer citatet ifrån?)





Att det här simmar stora bestar som vill äta upp oss glada surfare är för mig obegripligt! Pratade för övrigt med kompis som bor på Bondi beach och hajalarmet har gått, inte mindre än 15 ggr under sommaren där. Jo ja tackar, nån som vill köpa en "mini mal" och wetsuit för en billigare peng ;)??




Bild tagen från Shelly beach, rakt över Manly beach.




Fin vy över Manly beach från vår sedvanliga morgonprommis...rätt okej faktiskt!





Från en "berömd" utkiksplats.


Nu började vi få gråa hår...let´s play!



Såja!!



Leka lite krig på morgonkvisten är ju alltid kul, vi fann några gamla bunkrar och gun pits och var då inte sena att bjuda till. "Försvara Manly, död eller levande".




Vårt fort.





Henke tar sikte.






Olof håller utkik.





Henke har slut på ammunition.




Olof på väg för att hämta mer ammunition.




Henke har fått ny ammunition.




Att hitta genvägar eller att skapa nya vägar är A och O.


VI VANN!




Chillar lite vid stupet.





Uhh...rätt långt ner! Om ni ser det svarta strecket där nere så är det gubben som fiskar vår lunch :D.





Här kommer lunchen.


Så kan det se ut. Nu över till NZ.



Del 3.
Då hoppar vi till NZ igen. Efter raften hoppades vi på snabba nya äventyr och styrde kosan söderut med första anhalt vid staden Dunedin. Just den här biten av resan är inte så fantastisk och äventyrlig utan får mer ses som en anhalt på väg mot vad som komma skall, dvs. bungy, swing och skydive.

Dunedin anlände vi till sent på kvällen och gjorde inte mer än att parkera bilen på en parkering intill en sjö för att få några timmars sömn. Att parkera en bil vid en sjö är inte överdrivet smart kan jag säga när den också används som sovrum. NZ kan så här års vara lite blåsigt och halvkallt vilket vi var väl medvetna om och det kan ju då tyckas rimligt och tom. självklart att parkera bilen i lä i den mån det går för att slippa onödig blåst under natten. Reptilhjärnor som vi tydligen för tidpunkten hade gjorde vi precis raka motsatsen, å dra mig baklänges vad kallt det blev under natten. Tror jag vaknade varje timme och startade motorn för att slå på full värme. Sjukt dåligt gjort!

Jaja, nog om det. Förutom härliga landskap, stränder vilka eventuellt kunde bjuda på sälar, sjölejon och andra trevligheter erbjöd Dunedin, enligt vår trogne guide "ensamma planeten", i princip endast gott kaffe. Att Dunedin även skulle vara en bra studentstad med mycket fest såg vi inte röken av och struntade i då vädret var riktigt trist. Med detta i bagaget bestämde vi oss att för styra kosan mot Queenstown. Detta efter att vi nästan blåst bort på väg ner mot ovan nämnda sevärdheter.



Micke på väg ner mot sjöljeonen. Vi vände efter 30 m då det ösregnade och haglade på samma gång. Lägg därtill orkanstyrka i vindarna så förstår ni vad menar!




Fortfarande härliga landskap!




Uj vad trist väder det var i Dunedin.


Hej då Dunedin, hej Queenstown.

Just ja, vi stannade till på ett café för ett snabbt samtal till vår vän AJ. Bungy  från 134 m bokat!

fortsättning följer...

ciao.

Rafting Rangitata Range.

Morn morn.

Solen börjar så smått dyka upp här i Manly igen efter en tids ösregn, snålblåst och grådask som skulle få Ronja och Birk i rövarskogen att isa av fasa! Idag flyger Micke till Brisbane en sväng för att på lördag flyga åter till Sverige. han ahr varit i aussie i drygt tio månader och ser fram emot svensk mark, kära återseenden och sommar (!?).

Det här inlägget kommer se aningen annorlunda ut, jag ska prova något nytt! Troligtvis har väl redan hela sveriges bloggare redan gjort det här, men men. Vi är ju inte direkt några vanliga bloggare. Hur som helst hela inlägget kommer bestå av en bildserie från raftingen endast innehållande kommentare. det är mao. fritt för gemene man att tolka och fantisera! Tre båtar med olika motton och förhoppningar inför raften:

Båt 1. "vIll absolut inte bli blöta".

Båt 2. "lite kul om det skvätter lite".

Båt 3. "Bring it".


Here we go!



R.R.R.



Okej kandskap ändå!? :D



Ändå rött nice tröja!





Jajemän!



Sån ja!



Första båten. "Vi vill inte bli blöta"



Inte riktigt som det var tänkt va båt 1?



Vi skulle ju inte bli blöta!



moahahahaha. gick sådär va!!?



kan inte sluta skratta, sjukt dåligt kapten!




Dags för den riktiga båten. "Das boot". (Klart vi sitter längst fram)



Olof=grön, micke=blå.



olala!



Såja!



Det e nice!



Enkelt!




Trodde vi skulle rafta- vart är fossen då??



KRIG: SWE-ENG. Japp, bägge engelsmännen åkte i! Vi mä för den delen.



Frusna men glada grabbar, vattnet var GANSKA kallt.




da crew.


Thanx Rangitata. Eller egentligen tack England och Holland, vilken fight och som vi härjade.

Ps. Glömde säga att vi även invaderade båt 1 och båt 2 med stora framgångar! Ds.

Huj

Ehm..måste nog spola tillbaka till söndag kväll, dvs. dagen när vi landade i Christchurch (en stad/by/håla (?) belägen på sydöns östra del med drygt 400 000 invånare). Väl inne i själva staden letade vi som två första klassens turister (läs gick fel tre gånger, trots adress och karta) efter vårat hostel. Frienz backpackers fann vi dock och här skulle vi tillbringa första natten i väntan på att vårt vrålåk skulle trimmas för upphämtning måndag morgon kl 10.30. Jag å Micke kände oss lite småhungriga efter resan och bestämde oss för att ta en promenad i syfte att fylla våra bukar. På vägen ner mot stadens torg möter vi en drös av suspekta människor. Hemlösa knarkare, små lortiga ungar och annat folk som vi kände att det var bäst att inte störa. Väl framme vid folkmassan på behörigt avstånd på andra sidan trottoaren ser vi att frälsningsarmén var på besök och bjöd på kvällsmat. Trots gratis mat och varm dryck kändes det fel att gå dit och snylta. Vi traskade vidare till en närbutik och besöket slutade med att vi endast införskaffat två flaskor vatten då ingen mat var till vår belåtenhet. På väg tillbaka till Frienz står där mycket riktigt frälsningsarméns buss igen, nu runt hörnet från dess tidigare placering och med betydligt mycket trevligare folk runt omkring varpå vi modigt bestämmer för att gå rakt igenom massan (läs tre äldre damer som arbetade på sjukhuset alldeles intill). Klart att dom frågar två unga grabbar om dom kan få bjuda på något att äta- vi himlade med ögonen och kikade in genom luckan för en snabb bedömning av utbudet. Det enda frälsningsarmén och deras förbaskade buss bjöd på var dem fetaste gräddbakelserna jag någonsin skådat, helt sjukt! Varken jag eller Micke var sugen på en sockerchock ala frälsningsarmen. Vi snappade åt oss en liten kaka och tackade så hemskt mycket. Precis när vi skulle gå lyckas Micke på något underligt vis se att det under disken ligger mackor. Sagt och gjort, han frågar barskt om vi inte kan få varsin smörgås och visst fick vi det!! Nöjda, glada och en smula förbluffade gick vi där ifrån. Vi funderade på hur genomtänkt det egentligen var av frälsningsarmen att servera gräddbakelsernas svar på jordens sju underverk till hemlösa klockan 22.00!? Visst fick väl säkert även dem en macka eller två, men jag menar kom igen!! Lägg pengarna på en fin måltid istället.

 

Jaja, ville bara berätta den lilla fadäsen innan vi kliver in på dag 1.

 

10.30 skulle pärlan hämtas ut och innan det han vi med mycket vill jag säga. Vi gick en två timmars promenad runt och genom staden för att skapa oss en uppfattning om vad det var för ställe vi kommit till. Utöver en fin park, en stor kyrka och lite butiker fanns där, enligt oss, inte mycket till ögongodis varför vi illa kvickt checkade ut från hostelet och hämtade upp bilen. Att hämta upp en förbokad bil kan ju för vanliga människor uppfattas som en enkel uppgift. Nu kom det sig så att vi bokade bilen kvällen innan vi åkte (oväntat, nej!) och efter att ha dealat och undersökt flertalet firmor bestämde vi oss för Go-rental. En lagom dyr variant centralt belägen i Christchurch. Sagt och gjort, väl framme vid uthyrningsfirman och inne på kontoret visade sig att det var något problem med vår bokning- vi var spårlöst försvunna i systemet. Fattades bara det!! Efter en sisådär 20 minuter ber dem Micke att logga in på hans mail och leta upp någon slags form av bokningsreferens. Fem minuter senare står en lagom skamsen Micke i skjutdörren och flinar lite. Vi hade nämligen lyckats gått till helt fel uthyrningsfirma, snacka om att vara "spårlöst försvunna i systemet". Bara att be om ursäkt för besväret och traska vidare. Kvicktänkt som min gode vän är lyckades han roffa åt sig extra internettid från firman och googla fram den nya och rätta adressen. Med nytt hopp och vind i seglen begav vi oss således mot det riktiga Go-rentals. "Gör om gör rätt". Väl framme går allt som ett smäck, vi får bil och tillbehör och rullar ut mot nya äventyr i extremsporternas mecka!

 

En trött, men ack så pålitlig Nissan Sunny. Centrallås, automatisk antenn och back. Vad mer behövs!?

 

Dagen ägnades sedan till inhandling av matvaror, diverse överlevnadsutrustning och annat smått och gott som behövs inför en fet roadtrip. Nästa anhalt Timaru, några mil eller flera mil söder om Christchurch. kommer inte riktigt ihåg och det hade inte så stor betydelse heller, var ju sämäster!

 

On the road.

 

Fikapaus och på med bordies- schtek ute ju!

 

Bilens steroanläggning var inte av märket B & O direkt, högtalarna fungerade när de själva behagade och antennen var inte lika schtekig ur ett mer funktionellt perspektiv. Tur var väl att vi fick låna gamla hederliga kassettband från Go-rentals (såg jag minsann inte på det första stället vi besökte..haha). När det sen också visade sig att fodralet som egentligen skulle bjuda på klassiker från 80-talet istället inehöll "The best of Cat Stevens" ja då jäklar blev det allsång i bilen. För er som  umgås med mig privat och även haft den stora äran att få bevittna de sällsynta ögonblicken när min lur ringer så vet ni att "Can´t keep it in" med Cat Stevens skrålar. Da roadtrip is on!

 

Vidare rapport kommer framöver. Sa jag förresten att vi skulle bo i bilen nio nätter framöver!?

Peace!

Hej.

 

Mitt namn är Olof Tydén, kanske har ni glömt vem jag är då den här bloggen uppdateras ungefär lika ofta som tomten banker på dörren…

 

Jag tänkte ändra på det under min sista tid i aussieland och bjuda på ett kortare inlägg varje dag. Mjae, vid närmare eftertanke omformulerar jag mig till ”nästan varje dag”. Huvudsaken är ju ändå att det blir en bättring! De närmaste dagarna tänker jag iaf återge min resa till kiwiland.

 

Klart vi använde guiden en del :)

 

Resan påbörjades vid lunchtid söndagen den 5 april nere vid Manly wharf där farväl togs av mina bröder, bundsförvanter, vapendragare och musketörer H & M. Med 35 grader stekande sol på färjan tog det inte lång tid innan linnet flög av och jag i vanlig ordning rättade in bringan efter solens strålar. Just ja, borde nog säga att vi rättade in oss efter solens strålar. Vi är under de nästkommande inläggen jag och Micke (Michael Arvidsson för er som vet och för er som inte vet så kommer ni nu framöver bli varse om och få lära känna filuren som slog följe med mig).

 

Varför åker man till NZ?

Nya Zealand är extremsporternas mecka, dess natur och landskap så häpnadsväckande vackert att man förstummas gång på gång på gång. Dess landskap har säkerligen flertalet beundrat i Peter Jacksons mästerliga arbete i Sagan om Ringentrilogin och de är lika sagolikt vackra som i filmerna. Så, förutom extremsporter som bungyjump, swing, skydive, rafting och annat är det således ett måste att snöra på sig pjucksen för trekking och vildmarksliv för att beskåda lanskapen ordenligt.

 

Blev bortskämda med liknande vyer under mina tio dagar i NZ, inte helt tokigt.

 

Skulle ni hoppa?

 

Sen fanns det ju en liten anledning till som fick mig att lämna mitt älskade Manly, denna lilla sak kallas visum. För det kom ju sig så att ett turistvisa endast gör sig gällande i tre månader och jag tänkte, vänligen men bestämt stanna längre än så i OZ. Jag menar det är ju sommar och schtek ändå tills slutet av maj :). Så det blev liksom som lämpligt att lämna landet en sväng och komma tillbaka med nytt visum! Visum för övrigt är otroligt smidigt att få tillgång till, ett par klick på internet och fylla i sitt kära passnummer här och där så vips är det klart, tog max 45 sek för mig att bli ”granted” nytt turistvisa och gratis är det också!! Banne mig, ibland leker livet :).

 

Just det, blev en liten sidetour där, åter till färjan och mer precist hoppar vi direkt till incheckningen vid flygplatsen. Måste säga att jag var lite smått nervös eftersom jag skulle göra ett s.k. ”visarun”, dvs. lämna landet endast för att få ett nytt visum. Jag hade hört mig för på olika sätt och viss och fått klart för mig att detta numer är det så pass vanligt och inrotat att det inte alls är något problem eller suspekt med det hela vilket kändes mycket bra. Dock börjar ju ändå hjärtat slå fortare så fort man bemöts av något/någon som har en sådan där övermakt mot dig oavsett om du nu gjort något fel eller inte. Det är ju samma sak på landsvägen i bilen när polisen ligger bakom dig, visst blir man extra pinknödig och svettas som efter ett maratonlopp trots att man kör 5 km/h under hastighetsbegränsningen!? Inte för att jag sprungit maraton, men nog tusan svettas man efter att sprungit 4.2 mil. Jaja, jag svettades lite extra, klumpen i magen gjorde sig påmind och hjärtat bidrog med en onaturlig rytm. Väl framme blir det inte bättre när den annars så rara frun i disken ber att få gå till säkerhetsdisken för att ”extrakolla våra pass”. Nu var jag kissnödig på riktigt! Efter 20 minuter kom hon tillbaka med ett leende och jag eller micke, kommer inte ihåg vem, frågar, halvt stammandes, om det är något problem?? Det var det absolut inte och vi skulle ha en sån trevlig resa till Nya Zealand så! Vad det var som tog så lång tid och fick oss halvt skräckslagna lär vi aldrig få veta.

Wihaa, rätt mot säkerhetskontrollen bar det av i alla fall! Väl igenom på väg mot en efterlängtad kopp kaffe känner jag ett handfast tag om min axel, inte någon kärvänlig kvinna från incheckningen utan en stor bastant karl står bakom mig och frågar så vänligt som det bara går om jag kan följa med!! Vad nu då?? Den stora mannen frågar mig om jag någonsin blivit kontrollerad för explosive!? Uhh tänkte jag mindes tillbaka när man som ungdom sprang runt med thunderkings och annat i byxan på valborg och nyår…tillbaka till verkligenheten klämmer jag fram ett ynkligt, No sir. Inföst i ett rum får jag inte en ”särad ställning” mot väggen varpå mitt bagage och jag genomsöks efter explosiva ämnen. Hade jag varit lika självsäker och lättsinnad som jag vanligtvis är, dvs. på James st. i Manly, på gaygatan hemma i Uppsala, Idunvägen i Falun eller you name it så hade jag gladeligen bjudit på de ”explosiva ämnen” som vanligtvis finns, nu kändes det som att en fjärt inte riktigt hade lättat upp stämningen!

Hur som haver, efter kollen visade det sig att farbrorn var riktigt trevlig och önskade oss en glad vistelse i Nya Zealand och påminde oss om att det är värt att gå på toaletten innan bungyjump. Tack för tipset sa vi och gick mot gaten. Flygresan gick kanon och Christchurch, Nya Zealand välkomnade oss med öppna armar, i alla fall mig!! Nu var det mickes tur att bli intagen för ”extrakontroll”. Dom kikade igenom hans bagage och frågade lite underliga frågor, efter lagom mycket press och påtryckning fick även han smått svettandes äntra landet.

 

New Zealand, here we come!

Tjena tjena!

Long time no see, som man säger här i Australien.

Vi vet att vi är dåliga på att uppdatera bloggen, men ni som känner oss väl hade nog inte förväntat er något annat. Vi föredrar kvalitet före kvantitet! Vad har hänt sen sist?

Jo, vi måste väl helt enkelt börja med att erkänna att sista tidens nämnvärda aktiviteter har gått i det homosexuellas tecken. Vi hade ju kunnat skippa att nämna detta, men det hade blivit svårt att bestrida bildbevisen. First up var SLAM festival, vilket ägde rum vid Maroubra beach, sista helgen i februari. SLAM är en volleybollturnering som spelas i lag av sex personer och som anordnas runt om i Australien. Det handlar till 100% om spex, värme, beach, ha kul och alla är välkomna att vara med. Enda kravet är att laget måste vara utklädda.
Hur kunde då detta till synes harmlösa och straighta evenemang helt plötsligt ta en gay vändning? Det ska ni få veta.
Vi försökte värva tre personer till vårat lag, men de flesta var redan inbokade i andra lag, eller ville helt enkelt inte vara med oss..? Det blev inget lag, och våra förhoppningar om att få ta del av SLAM flög ut genom fönstret. Torsdag eftermiddag innan SLAM står trion och bollar lite nere på stranden och får då besök av Petter och Rasmus. Petter och Rasmus är två bröder som är nere för att lira och träna volleyboll här i aussie då det inte är mycket till säsong hemma. Vi skulle kunna berätta hur jävla duktiga dom är, men ni får helt enkelt googla och kika efter själva. Jonsson var efternamnet. Anywho, så visar det sig att de behöver spelare till sitt lag, och vi tackar ja på plats. Laget var nu fulländat och bestod av fem svenskar, en tokig norrman vid namn Håvard och en mexikansk hunk vid namn Danny The Mexican. Danny ser ut som en blandning av McDreamy, Vince från entourage och en schtekig latin lover så det var egentligen ett riktigt nedköp för oss andra att ha honom i laget, men han är ju förjävla trevlig. Eftersom vi joinade deras lag var det bara att acceptera deras kostymval, vilket denna gång innebar att bära damkläder. Vi skyndade upp till affärerna och hittade ett par klänningar för 6 dollar styck! Kalaspris! Olof fick i uppdrag att gå och köpa dessa klänningar, då han är en väldigt vis och pålitlig person. Han kom hem med de två ovan nämnda klänningarna och allt verkade all good, och vi var redo för en dag utklädda till tanter! På färjan från Manly in till Sydney stad på lördagsmorgonen var det dags att svida om till klänningen och inta rollerna som volleybollspelande transvestittanter. Vi hade grova problem med att komma i klänningarna och påpekade att de kändes jävligt små. Olof intygade dock att de bara fanns i en storlek, så det var bara att bita ihop och klämma sig i dem. Vid närmre titt på storleksetiketten så visade det sig att det stod SML, vilket enligt Olof var en förkortning för Small, Medium, Large, dvs. one size fits all! Men som ni nog förstår var det en ganska logisk förkortning för Small.. Jag vetifan hur Olof tänkte där, och det kommer jag nog aldrig få veta, men Olof kommer garanterat få höra om det resten av sitt liv. Turneringen var i alla fall hur grym som helst och det är helt klart den bästa dagen vi haft sen vi kom hit. Det tog inte lång tid innan speakern för arrangemanget nämnde “the crazy swedes” i mikrofonen och vi blev onekligen uppmärksammade. Detta tack vare P.J. och Raz som är två personer utan några som helst spärrar och som gör precis vad fan de känner för. Underbart! Vi kom till final men fick tyvärr stryk av ett alldeles för seriöst motståndarlag som förväxlade SLAM med OS.
Nedan finnes lite vackra bilder från dagen!




Det andra stora jippot som ägt rum var Mardi Gras! Detta är en av världens största gayfester, och folk vallfärdar hit för att vara delaktiga i en mastodontisk gayparad utan dess like! Det uppskattades till två miljoner människor som festade runt på Sydneys gator och det var verkligen helt tokigt. Gay, straight eller mittemellan, alla var välkomna!
Gatorna var packade av människor och alla andra folkfester framstod som bleka i jämförelse med denna (förutom nyår då).
Annars så rullar livet på som vanligt här nere. Det är plugg, volleyboll, träning, beach och sol som präglar vårat liv och vi har ingen som helst anledning att klaga. Vi har haft turen att lära känna helt underbara människor som förgyller våran vardag!



För övrigt har något bitit mig i rumpan så att jag fått en fin svullnad. Jag tänkte att vi kunde visa lite hur underbart djurliv Australien har, så vi bifogar en bild på bettet och en bild på ett fint husdjur våra vänner Kenneth, Hååvard och Kristian ofrivilligt får ta hand om.